Gästbloggare
Jag hade tänkt ägna dagens lucköppning åt snällheten. Jag hade tänkt skriva att snällhet är underskattat, och till och med bjuda in till en snällhetsrörelse: var vänlig mot någon – sannolikt kommer den människan visa vänlighet vidare. Pay it forward, liksom. Världen är ju inte direkt strösslad av vänlighet nu, hade jag tänkt. Men någonting rör sig, jag tycker att det finns tecken på att vänligheten gör återtåg, tar revansch. #Jagärhär är en röst som blir starkare för varje dag, och den gör att fler vågar ta ton, vågar säga från. Även om hatarna är förfärligt högljudda så är de faktiskt ganska få.
Så jag hoppar över den bloggen och öppnar en annan lucka. Modet. Alltså, inte modet som kläder-inredning-mode. Utan Mod, med stort M.
Vi behöver ta bladet från munnen faktiskt. Det är ganska uppenbart att systemet som det ser ut idag inte funkar. Vi håller på att tömma ut våra resurser utan att fylla ens de basala behoven för väldigt många människor. Och som en kollega sa – ”Glödlampan uppfanns inte av att man twerkade stearinljuset. Det uppfanns genom att man tänkte nytt och annorlunda”. Och då behövs mod.
Jag tänker också att vi behöver vara modiga och säga sanningar. Nej, det räcker inte att alla gör lite. Det räcker inte att sopsortera och äta lite mindre kött, om man sedan drar med flyget till varmare länder varje vinter. Det räcker inte att köra en el-bil om man samtidigt byter ut sina elektronikprylar varje år.
Vi måste göra mycket, vi som lever här, för att ge utrymme åt alla de som fortfarande inte har fyllt sina behov. Vi måste avstå solresan, hoppa över läsplattan, skippa animalierna (i varje fall 90 procent av de) och avstå all onödig konsumtion. Vi måste vara modiga och inse att det är vi, alla, som påverkar. Genom våra val av kapitalförvaltare, vår konsumtion och våra resor säger vi till företagen hur de ska producera, placera och investera. Det är när de producerar det som vi konsumerar som den stora påverkan sker.
Jättesvårt. För att inte säga JÄTTESVÅRT. Om det är jättesvårt att säga det så är det ännu svårare att göra det. Men: vi måste börja prata om det. Vi måste faktiskt våga ifrågasätta våra egna val, kanske till och med våra närmastes val. Hur tänker jag när jag gör det här? Hur tänker du när du gör så? Och vi måste våga lyssna på fakta.
För ett par veckor sedan kom ”nyheten” att klimatförändringarna i Arktis går snabbare än vi kunde föreställa oss. Hur många valde efter det att avboka sin flygresa? Räck upp en hand.
En liten artikel i DN berättade om hur man hade hittat barn- och tvångsarbete på certifierade (!) palmoljeplantager. Hur många valde efter det att ta en extra koll på innehållet i kakorna, godiset, tvättmedlet, stearinljusen för att försäkra att det inte finns NÅGON palmolja alls i? Inte ens certifierad? Och valde sedan bort favoritprodukten? Räck upp en hand.
Frågan om varför så många fortsätter med business-as-usual i sitt privatliv har ställts otaliga gånger. Är det för lite kunskap? För mycket larmrapporter? ”Fel” värderingar? Jag tror att det kanske handlar om mod hos oss alla, mod att ställa frågan både till sig själv och till andra. Ta diskussionen, även om den smärtar.
Och det krävs mod att göra förändringar.
Själv har jag ganska mycket att lära, många darriga steg kvar att ta. Jag räknade ut mitt CO2-avtryck för någon vecka sedan och hamnade på drygt 3 ton per år. Lite mindre än hälften av en normal svensks utsläpp, men tre gånger för högt för att vara hållbart. Och hållbart, det är inte förhandlingsbart. Hållbart, det innebär att vi lämnar över en planet som funkar även för kommande generationer. Det gör vi inte på det här sättet, inte ens om vi twerkar lite på vårt vardagliga liv. Vi måste ta ett modigt kliv och göra nytt och annorlunda.
