Aktuellt Blogg Post-Trump depressio...

Dag 13 på den nya tideräkningen: ”efter Trump”.

ska%cc%88rmavbild-2016-11-21-kl-15-01-58

Igår vandrade jag en liten del av Sörmlandsleden, isiga sträckor över grästuvor byttes mot mossbelupna stenar, kala klippor och små broar över vattendrag. Funderade över stort och smått,men framför allt på om människor skulle fortsätta välja hatet om de tillbringade lite mer tid i naturen, i ett plötsligt möte med en familj rådjur, solglitter i vattendroppar, urgamla träd som har överlevt både diktatorer och demokrater.

Och så tänkte jag på hur jag ska förhålla mig till allt, till oron och vemodet, och landade i några av mina närmaste familjemedlemmars strategier för hur de hanterar omvärlden.

När min mamma mötte någon med en avvikande/konstig/obehaglig åsikt stannade hon upp en stund, tänkte ”Hm, intressant, varför tänker/säger hen så?”. Den tid det tog för henne att hejda sig och se på den andra som ett intressant fenomen gjorde att hennes respons ofta (inte alltid…) var rätt balanserad. Och insiktsfull. Till skillnad från min mer reptilliknande instinkt där jag reagerade – agerade. När jag möter människor som är uttalat klimatskeptiska, invandrarfientliga, mansgrisiga, orättvisa och oförstående inför världens mångfald drabbas jag av en skärande frustration och ilska. Jag har gått vilse i min vrede, tappat formuleringar och argument och varit osannolikt oframgångsrik. Förutom att jag inte har lyckats få dem att ändra åsikt (till min, den rätta, den sanna!), har jag inte heller fått någon ökad förståelse av hur de tänker – och varför. Så nästa gång jag möter någon som säger något – i mina öron – ofattbart korkat om flyktingkriser, jämställdhet, klimat eller rättvisa ska jag ta ett andetag och tänka ”Hm, intressant. Varför tänker/säger hen så?”.

Ett par andra nära familjemedlemmar – mina barn som numera är tonåringar – brukade ställa frågan ”varför” ohemult många gånger varje dag. Liksom de flesta andra barn förstås. Det är en oslagbar strategi om man vill förstå världen. Så, nästa gång jag möter den där människan med en avvikande åsikt (från min, den rätta, den sanna!), ska jag först följa min mammas exempel, och sen mina barns: ”Varför tror du att forskarvärlden, media och det politiska etablissemanget vill lura resten av samhället att vi har en pågående klimatförändring?” ”Vad ser du för lösning för alla de människor som har förlorat sina hem, sin framtid, sina liv, i Syrien?” ”På vilket sätt tror du att vi får ett bättre samhälle om några har det väldigt mycket bättre medan andra har det så mycket sämre?” och ”Var har du hittat den informationen? Har du någon källa?”. I min inre bild ställer jag frågorna i ett lugnt tonläge, med respekt för människan bakom den vidriga åsikten. I själva verket tänker jag att det är enklare att bolla tillbaka frågorna och ge dem ansvar att bevisa och förklara.

Och så har vi min lille far, en klok man. Han brukar säga att man ska ”placera galenskapen där den hör hemma”. Jag tänker så här: Vi behöver inte hymla, det är inte på något sätt rätt att välja hatet, rädslan, inskränktheten, okunskapen och intoleransen. Alla de uttrycken hamnar på fel sida om ”ok”. Det är inte vi som vill ge människor en fristad, som vill ta hänsyn till framtida generationer och som ser människan bortom kön, religion, skostorlek, handikapp, sexuell läggning, form på öronsnibbarna, hudfärg, höger- eller vänsterhänthet, obotlig lathet, tondövhet eller någon annan egenskap, det är inte vi som har fel. Vi ägnar oss inte åt ”godhetssignalering”, vi ser oss inte som en elit, vi är inte politiskt korrekta. Vi tycker ärligt och äkta att alla människor har lika värde, och att framtida generationer har lika stor rätt till ett gott liv som vi. Det är inte relativt, och vi behöver inte ta hänsyn till människors rädsla och intolerans. Det är ok att vara rädd, men det är faktiskt inte ok att låta den rädslan styra samhället. Vi behöver bara vara väldigt många fler som hjälps åt att visa vad som är rätt.

 

Your comment has been successfully submited.

Kommentera