Blogg Reflektioner från A...

Almedalen är en bikupa av tankar, idéer, åsikter och berättelser. Det är som att gå in på ett Universitet och delta på en föreläsning i varje kurser som går där, fast ännu bättre. Mycket stimulans, men utan att ha något att navigera utifrån blir man lätt vilse i alla intryck. Ett av tre områden jag hade ambitionen att bevaka var hur olika aktörer ligger till med att börja stärka ekosystemtjänster i vår omgivning, lokalt och globalt. Det här är en sammanfattning av mina intryck på temat.

Det offentliga vill skydda ekosystemtjänsterna

I grund och botten verkar det finnas en uppfattning hos representanter för det offentliga om att staten borde ta ansvaret för att stärka ekosystemtjänster. Det är gott och väl menat, men jag tror det vilar på en syn på samhället som snarare blir ett hinder för att förbättra läget i våra ekosystem.

Under SCB:s seminarium ”Kan de nordiska miljöräkenskaperna visa vägen till guld, gröna skogar och hållbar utveckling?” verkade det finnas en samsyn hos paneldeltagarna från olika myndigheter om att det är ”vår” (statliga myndigheters) ansvar att betala för ”samhälleliga nyttigheter”, så som ekosystemtjänsterna. Mellan raderna skymtar jag en underliggande motfråga: ”Vem skulle annars göra det?”. Jag har inom miljörörelsen ofta mött en liknande syn, att det enda sättet att stärka ekosystem är att lagstifta om starkare naturskydd. Det som alltid oroar mig i den världsbilden är att man antar att företag bara kan göra miljö-o-nytta, att de enda krafterna är en förstörande kraft (från företag) och en skyddande kraft (miljöskyddsåtgärder från det offentliga), när jag är övertygad om att det behövs en skapande kraft för att ta oss ur det läget vi är idag (Millenium Ecosystem Assessment, Planetary boundaries m.fl).

Företag börjar tävla om att vara samhällsnyttiga

Fler och fler företag vill också betala för samhälleliga nyttigheter. Det har blivit tydligt på exempelvis KPMG:s seminarium ”Mäta och kvantifiera hållbarhet – hur gör man”. KPMG har en modell de kallar ”True value”. Den går ut på att beräkna värdet av exempelvis två olika utfall av ett beslut, för fler aktörer än bara ägare. Metoden grundar sig på en intressentanalys där företagets intressenter identifieras. Socio-ekonomiska kostnaderna och intäkter är en del i beräkningen, men även humankapital och påverkan på omgivningen (ekosystem) internaliseras genom detta tillvägagångssätt.

Även PwC hade seminarium om att internalisera miljökostnader, och det är en viktig del i metodiken bakom konceptet #Planetnytta som U&We presenterade på sitt seminarium.

Den potentiella konsekvensen av dessa ansatser är att företag fångar upp samhälleliga nyttigheter som de kan skapa. En speciellt intressant mekanism är sambandet mellan varumärkesbyggande, avgörande för långsiktig lönsamhet, och värdeskapandet för andra intressenter än ägare och anställda.

Ett gott exempel – att rädda Östersjön

Det blir tydligt med ett exempel, som lyftes upp på REALS-seminarium ”Hur ska jordbruket uppfylla 2015 års klimatmål och hållbarhetsmål”. Saltå kvarn är ett företag som gjort en verktygslåda med åtgärder som de betalar sina leverantörer för att använda. Det handlar om åtgärder som minskar deras belastning på tre av de planetära gränserna som är mest relevanta för jordbruket: klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och fosfor/kväve-flöden. Saltå betalar sina leverantörerna extra för att de stärker ekosystemtjänster som bidrar till att hålla oss inom dessa gränser: biologisk mångfald, kolsänkning, näringsbalans. Det är ett sätt för Saltå att uppnå sitt affärsmål – att rädda Östersjön – och en konsekvens blir att det stärker deras varumärke så att de får lojala kunder. I en värld som har så akuta miljöproblem, och en befolkning som har kunskap om läget, är den bästa sättet att skapa mervärde för sina övriga intressenter att göra allt man kan för att stärka ekosystemtjänster i sina värdekedjor. Även om det är en merkostnad för företaget så är den motiverad även för ägarna, för att det stärker företagets långsiktiga konkurrenskraft.

Stat och myndigheter måste öppna upp för företag att också bidra med ”samhälleliga nyttor”.

Käppar i hjulet – ”skatteärendet”

Ett konkret exempel på när samverkan för att stärka ekosystemtjänster brister är en pågående process som Zeromission och Fores fördjupade sig i under morgonsamtalet ”Det ska vara lätt att göra rätt”. Det handlar om Zeromissions produkt, klimatkompensation, som tidigare varit avdragsgill men som nu regeringen föreslår ska ses som filantropiska gåvor. När företag klimatkompenserar genom Zeromission sker det i projekt drivna av lokala organisationer i länder i Afrika, Sydamerika och Oceanien som går ut på att plantera träd eller på andra sätt bevara trädbestånd som redan finns.Det företagen betalar för är kolbindningen, och eftersom systemen är mångfunktionella så ökar även en hel del andra ekosystemtjänster i samma vända. Strategin för att detta ska bli en win-win är att stärka mångfunktionaliteten i ekosystemen genom exempelvis agroforestry, samplanering av träd och odling, och skötselplaner som tillåter uttag ur skogen av vissa arter som kan säljas eller nyttjas direkt. Hur dessa mervärden nyttjas är upp till lokalbefolkningen, så länge skogen står kvar.

Nu vill regeringen principiellt klassificera om kostnaden för klimatkompensation som en gåva, och inte längre göra den avdragsgill. Anledningen är oklar. Nästan alla remissvaren är kritiska till förslaget (fores.se/komp). Ända har det tidigare förslaget tagits vidare oförändrat som lagrådsremiss. Mattias Goldman på FORES uttrycker att han aldrig tidigare varit med om ett fall när lagrådet nonchalerat ett enhälligt remissvar. Detta är uppseendeväckande, och framförallt principiellt fel. Risken är att företag väljer att inte klimatkompensera utan arbeta med andra varumärkesbyggande åtgärder, som inte bidrar med några ”samhälleliga nyttor”. Regeringen föreslår istället att företag ska kompensera sina scope 1-utsläpp genom EU:s handelssystemet för utsläppsrätter (ETS), men ETS ser företagen på seminariet snarare som en marknad för de stora utsläpparna som är tvingade att handla med sina utsläppsrätter, och inget som passar som en varumärkesbyggande åtgärd. Vi ser också en risk att om lagförslaget skulle gå igenom så blir det svårare för andra åtgärder där företag vill vara med och stärka ekosystemtjänster, lokalt och globalt. Det blir svårare att göra rätt.

Det finns en stor utmaning för stat, myndighet, lagstiftare, företag, civilsamhälle och privatpersoner att verka tillsammans i den snabba omställning som krävs av samhället de kommande åren. Ibland behöver man springa som en buffel, men just nu känns det som att lagrådet springer åt motsatt håll som en del företag som vill bidra till mer samhällsnytta.

Ett annat exempel – åtgärdsprogrammet för god vattenkvalitet

Ett annat seminarium som rörde hur vi ska kunna stärka ekosystemtjänster var ”Vem ska betala för vårt vatten”. Det var BisNode som på uppdrag av HaV hade analyserat det föreliggande åtgärdprogrammet för vattenkvalitet ur avseendet vilka aktörer som kommer få stå för kostnaderna, och hur mycket det kommer påverka deras konkurrenskraft inom sin bransch. Det visar sig att kommuner och industri får ta en del kostnader men att de är helt inom den naturliga avvikelsen inom populationen av aktörer inom sin respektive bransch. Däremot identifierades tre riskgrupper som kommer få stå för kostnader som riskerar att påverka dem mycket kännbart: det är ägare av småskalig vattenkraft, småskaliga lantbrukare och individer med enskilda avlopp.

En intressant analys var LRF:s och andras reflektioner kring att PPP, ”polluter pay principle” är bra jämfört med exempelvis att staten ska betala för miljöskada, men ibland kanske man även behöver ha perspektivet av PPP ”profiter pays principle”. Annars finns en risk att kostnaderna bara skjuts uppströms i kedjan när det egentligen finns aktörer nedströms som skulle dra stor nytta av ett renare vatten men som nu inte förväntas betala för åtgärder. Detta kikade man på när man gjorde en värdering av Mälarens vatten för några år sedan. Kostnaderna fördelas nu till ex lantbrukarna uppströms, som redan har en låg lönsamhet än många andra aktörer, men de som drar nytta av bättre vattenkvalitet är företag nedströms både inom turismnäringen, fastighetsföretag och andra vattenanvändande näringar.

Slutsats

Sammantaget har det varit helt ovärderligt att springa mellan olika föredrag och på så kort tid utsättas för olika samhällssfärers syn på den samtida utvecklingen. Det blir tydligt hur olika världsbilder ligger i botten för olika verksamheter, något som generellt och i förlängningen oroar mig. Det är bra att olika aktörer tycker lite olika, men det är inte bra om olika aktörer inte kan förstå vilka principer och mekanismer som styr andras verklighet. Jag tror det krävs ett rejält tag med samverkan inom området ekosystemtjänster, där en mångfald av initiativ tillåts, stöds, synliggörs och växlas upp samtidigt. Att bygga resiliens tror jag inte man gör genom ett hierarkiskt långsiktigt planerande utan snarare genom att just verka resilient, att ta vara på den mångfald av initiativ som engagerade människor ser behövs i så stor utsträckning att de själva tar på sig dem. Stat, myndighet och kommuner har en unik roll att sätta mål som är förankrade i samhället, och skapa plattformar för samverkan med andra aktörer som också vill vara med och bygga ett mångfunktionellt resilient samhälle.

Your comment has been successfully submited.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.