Gästbloggare
Det här med mat. Att laga den. Äta den. Och sen må bra av den när man är mätt. Det är ingen enkel sak. Livsmedelsverket ska hjälpa till och vägleda genom kostråd, och igår kom förslaget på uppdaterade sådana.
Det är egentligen ingen kioskvältare, ingen revolution, men det finns några tecken i skyn som är lite glädjande och uppmuntrande. Det är nämligen ett genomgående miljöfokus i råden, och de slår fast att: tadaa! Det är ingen motsättning mellan hälsa och hållbarhet. Så hur ska vi äta då? Ja, mer grönt, mindre animaliskt. Mindre mejerier och kött. Och de säger till och med att veganmat är det allra bästa alternativet ur miljösynpunkt.
Mer baljväxter är bra, alltså.
Jag hade förmånen att få leda ett samtal på ett evenemang hos Mathias Dahlgren i höstas, och det kom att handla en hel del om våra gamla sorters grönsaker och baljväxter, om mångfald i grönsakslandet, i naturen och på matbordet. Om att välja till istället för att välja bort. Jag gjorde en spaning under samtalet, och jag tycker mig se mer och mer att den kommer att slå in:
Jag tror att bönor och ärtor är den nya surdegen, hemmastoppade korven och hembryggda ölen. Snart kommer balkonglådor, odlingslotter och uppgrävda grönsaksland digna av bönstjälkar och ärtskidor, och det kommer inte bara vara standardärtor och bönor som är framdrivna för att mogna samtidigt och se likadana ut. Nä, jag tror – och hoppas – att vi hittar tillbaka till våra gamla sorters gråärtor och bruna bönor. De där evolutionen och tiden har arbetat tillsammans för att få fram väl fungerande grödor med genetisk variation och motståndskraft mot störningar.
Det blir så väldigt mycket roligare om det finns flera sorter att välja bland, för en böna är inte en böna är inte en böna. De har olika egenskaper och passar till väldigt olika maträtter. Den ena är som gjord för att mosas i en kladdig och smakrik röra, medan den andra är mer fast och passar bättre i en kraftig chili. En kan ha en nötigare smak, medan en annan är lite mer jordig. Hur trist vore det inte om vi bara hade en sort? En sorts ärta, en sorts brun böna, en sorts vit böna? Lika trist som att gå ut i skogen och bara se en sorts gran, efter gran, efter gran…
I tidningen Hunger fanns nyligen ett reportage om en entusiast och forskare som upplåter sin tid, sitt liv och sitt hem åt att driva fram gamla sorters gråärtor. Hon hittar gamla utsäden runt om i landet och driver upp dem i sitt hem, sorterar dem, katalogiserar dem och bevarar mångfalden för framtiden. Sen tar hon några och maler till mjöl och bakar bröd på, några gör hon grytor och soppor och röror av, och några petar hon ner i jorden igen för att få fler till nästa år.
Vill ni också prova att odla gråärtor, eller någon annan gammal sorts gröda. Sorry, det är inte så lätt. De får nämligen inte säljas, utan bara delas och skänkas. Det är bara de hårt framdrivna och framavlade varianterna, med lika långa stjälkar, som mognar samtidigt och som har ett enhetligt utseende (läs: noll genetisk variation), som får säljas kommersiellt. GMO eller inte, våra baljväxter, spannmål, rotfrukter och grönsaker är standardiserade och enahanda.
Ska vi göra ett uppror mot enfalden? För mångfalden och den goda smaken? Det finns en förening – Sesam – där grödorna delas mellan medlemmar. Och så har vi Runåbegs fröer som försöker slå ett slag för gamla sorter också. Försök få tag i några ärtor, pilla ner dem i myllan, vattna och vänta, skörda, dela med er, ät lite och odla lite mer, dela lite mer och gör en god gärning för miljön och måltiden.
