Bonusar och investeringsvilja

Andreas Cervenka tar i en krönika i SvD upp näringslivets bonusar och låga investeringsnivå. Det tycks vara så att en ökad andel av företagens vinster går till högsta chefsgarnityret. Näringslivet går bra och det betyder miljonregn när boksluten kommer. Men samtidigt varnas för att investeringsnivån i Sverige är för låg. Samtidigt är det billigt att låna pengar, vilket gör att det är rätt tidpunkt att investera. Kan det vara så att när bonusar kopplas till aktiekursen det är bättre att avstå från investeringar, eftersom detta på kort sikt kan hålla tillbaka eller sänka aktiekursen? I USA har man funnit att onoterade bolag investerar dubbelt så mycket som börsbolagen. Eller som Cervenka skriver: ”De mest defensiva vd:arna verkar som av en händelse finnas i bolag vars aktiekurs är känslig för kortsiktiga resultatsvängningar”. Alltså stark bonuskultur leder till låg investeringsvilja. Detta får då konsekvenser på arbetsmarknaden, men vad som kanske värre är: När vi står inför att stora omställningar till en fossilfri ekonomi fortsätter storföretagen att agera utifrån business as usual. Om man nu tror att bonusar verkligen leder till att bolagsledningar gör bättre ifrån sig borde åtminstone bonusar kopplas till fossilfrihet, låg klimatpåverkan och minskad belastning på ekologiska system och naturresurser. Då skulle kortsiktigheten motverkas. Men sätter ledningarnas bonussystem käppar i de ekonomiska hjulen kommer verkligheten ikapp så småningom. Finns det långsiktiga ägare som kan se riskerna i detta?