Christian Azars stund på jorden

DN har under rubriken Min stund på jorden låtit olika personer utveckla sin syn på klimatfrågan. Rubriken är väl vald: Det pekar mot att vi, som lever här, gör det en stund och att det efter oss kommer andra. Det vi gör eller inte gör under vår i jordperspektiv mycket korta stund får mycket stora effekter på kommandes stunder.
Sist ut är Christian Azar. Han menar att det är en fråga om vilja, att lägga manken till. Lösningarna finns. Solen till exempel som strålar in 10 000 gånger mer energi än den samlade världsanvändningen. Men lösningen ligger inte i att människor frivilligt ska ändra sitt beteende. Det, menar Christian, är som att skänka en slant till fattiga i Calcutta. Det gör ingen skillnad. I och för sig är det inte fel, men det får inte ta uppmärksamhet från det som verkligen behövs, vilket är att ta sig an frågan på strukturell nivå och genom kollektiva medel. Alltså genom politiska styrmedel och han ger som föredömligt exempel den svenska koldioxidskatten som gjort uppvärmning i Sverige i stort sett fossilfri (undantagandes Stockholm – min kommentar).
Det här väcker en viktig fråga: Det kan tyckas politiskt smart att överlåta ansvaret på individerna. Då krävs inga svåra och impopulära beslut, man sitter still i båten. Men politiska beslut ger en utväxling som påverkar alla, både de som vill ändra sitt beteende och de som inte vill. Flygskatt har diskuterats. Bidrag för att installera solenergi har tillämpats till och från. Nya förslaget till miljöbilsregler som utreds av Per Kågesson och Thomas B Johansson innebär att stora, törstiga bilar beskattas och små, snåla bilar premieras med ett skattestöd. Låter helt logiskt. Investeringar från samhälle, företag och individer ska riktas om mot dematerialisering och avfossilifiering.