Blogg Cirkulär ekonomi oc...

I den här bloggposten tar jag upp en aspekt på cirkulär ekonomi som inte ofta behadlas. Det handlar om problemet med produkters livslängd.
Är livslängden alltför lång kommer ett företag inte att kunna sälja till gamla kunder utan endast till nya och efterhand minskar marknaden. Då ligger det nära till hands att se till att produkten har kort livslängd. Men alltför kort kan så klart inverka på kundernas vilja att köpa eller snarare vilja att inte köpa. Såvida man inte inom branschen etablerat att en viss produkt inte ska ha så speciellt lång livslängd. Då vänjer sig kunderna vid detta. Men i vilket fall gäller det att hitta en balanspunkt.
Denna balanspunkt ligger någonstans längs en linje mellan riktigt kort och riktigt lång.
Låt mig exemplifiera: På brandstationen i Livermore, Kalifonien, finns en glödlampa som lyser och som är över 110 år gammal. Den har lyst hela tiden. Det är alltså tekniskt möjligt att ha sådan livslängd. Vi har en gjutjärnsstekpanna som jag ärvt som är bättre än alla modernare stekpannor. Från min farfar har jag en hammare som måste vara 100 år gammal. Behöver ingen annan. Men glödlampor som säljs, även om det är Led, har betydligt kortare livslängd än vad som vore möjligt. Det måste alltså finnas en balanspunkt, annars vore snart alla glödlampsfabriker i konkurs.

När vi nu ska slå in på cirkulär ekonomi som ett steg på vägen mot Planetnytta kommer det här problemet med balanspunkt att aktualiseras. Ur resurssynpunkt vore det bättre med produkter som inte ersätts med nya hela tiden. Men företagen kommer knappast att vara intresserade av att öka livslängden, eftersom det innebär affärsrisker. Tvärtom strävar man att genom modellbyten få kunderna att inse att de måste köpa den senaste tex bilen eller mobilen. Jag minns när jag kom in med en två år gammal Mac-dator till en återförsäljare för att få något fel åtgärdat och personen bakom disken sa: ”Tänk att de här gamla modellerna fortfarande används.”

Enda vägen ur detta dilemma är att kunderna inte längre är ägare av produkterna, eftersom det innebär att företaget frånhänder sig ansvaret men undantag förstås för garantiansvar. Utan att de hyr produkter. Då är ägandet kvar. Det är ju inte tvättmaskinen som sådan man är ute efter utan funktionen ren tvätt. Det är samma med glödlampan, den är inte intressant, det är funktionen ljus man behöver. På en rad områden fungera denna affärsmodell, exempelvis är det ingen som tänker sig att köpa ett flygplan för att resa någonstans, istället köper man en biljett så att man får funktionen transport. Kontorsföretaget Ricoh erbjuder kunderna ett antal kopior i stället för att sälja en kopieringsapparat. Den 14 april har vi ett seminarium då vi kommer att få höra mer om Ricohs affärsmodell.

Genom att erbjuda en överlägsen uthyrningsfunktion kommer företagen att kunna tjäna pengar och konkurrera framgångsrikt. Lång livslängd är självklart, eftersom när ett hyreskontrakt är slut det är bättre att fräscha upp den uthyrda produkten och hyra ut den igen. Eventuellt efter att ha bytt ut några delar, men dessa kostar naturligtvis, så där kommer företaget att koppla in sina produktutvecklare för att få dem att öka livslängden på ersättningsdelarna. Till och med när produkten tjänat ut gäller det att kunna ta tillvara det som är kvar, eftersom det är nedplöjda resurser som då har ett värde. Designers och produktutvecklare får därför i uppgift att se till att det går att dela upp produkten i avgränsade och tydliga delar för att dessa ska kunna representera ett högt värde och därmed ett högt pris för en intresserad köpare. På det viset har man en affärsmodell med lång svans, som det numera kallas. Alltså man har intäkter under lång tid och till och med när produkten till sist är slut.
Företag måste börja tänka på ett annat sätt. Tänk igenom vad det skulle betyda i ditt företag! De som tänker om först kommer att ta marknad. Den holländske arkitekten och designern Thoma Rau föreslår ett synsätt som innebär att se det som att företag flyttar ut sitt materiallager till de kunder som man gör affärer med. Men man äger fortfarande materialet som är laddat med energi och naturens resurser. Då gäller det att ha bra materialekonomi och bra ekonomisk avkastning. Det får man genom att begränsa energi- och materialinsats men har kvar funktionen. Det gäller också att tänka ut vart ”lagret” tar vägen långt fram i tiden tills man eventuellt överlåter det som råmaterial till någon annan. Att låta produkter gå till förbränning, det Rau kallar materialkrematoriet, eller deponi måste upphöra. I naturens kretslopp finns det inga restprodukter, de är alltid råvara eller mat för någon annan. Det är dit vi måste med materialflödena. Det gäller alltså att i förväg veta vem som kan ta över vår produkt när den tjänat ut och diskutera hur det ska gå till. Ett företag som startade med den affärsmodellen är Econova som insåg att spill från sågverk är en råvara som det går att förädla till pellets, jordförbättringsmedel etc. På det viset höjdes också värdet på restprodukten. Vi träffar förresten Econova vid vårt kommande seminarium Cirkulär ekonomi som alltså är 14 april kl 8.30 – 10.00 och får veta mer..

KOMMENTERA

2 Replies

  1. Göran, jag håller helt med. Vi behöver använda våra ting längre. Jag liksom du har verktyg och stekpannor som är urgamla och fungerar väl. Vi kan också välja att i högre grad köpa tjänster i stället för produkter. Ett exempel skulle kunna vara att i stället för att köpa ännu ett plagg till träningspass så köper man ännu mer PT-tid.

    1. Hej Karin! När man börjar tänka efter finns det massor med exempel. Vi har börjat ge varandra upplevelser i födelsedagspresent i stället för fler prylar

Your comment has been successfully submited.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.