Dinosaurierna dansar än

Efter ännu en strålande föreläsning på Världens Eko, denna gång om scenarier, blir jag beklämd av måndagens debattartikel i DI. Denna gång får P-O Eriksson komma till tals för att ge en annan vinkel på klimatfrågan och han manar till mindre miljöpanik inför COP15-mötet i Köpenhamn. Han vill att politikerna lugnar sig eftersom människan inte är en del av problemet och hänvisar till att exakta mätningar av koldioxidökning och medeltemperatur på jorden inte visar på tydliga samband. Vi får helt enkelt finna oss i att jordens medeltemperatur fortsätter att variera. Eriksson efterfrågar också den slutgiltiga förklaringen, så att vi får mer tid att anpassa oss till kommande förändringar.

För mig står Eriksson för gamla värderingar, det vi på U&W [you&we] brukar kalla för dinosaurievärderingar. Man fokuserar på en fråga i taget, är reaktiv och gör inget förrän problemet redan uppstått. Dinosaurierna dog ut och det lär människan också göra om vi lyssnar på Eriksson.

Istället bör vi som Karl Hallding berättade på Världens Eko föreläsningen igår våga se den bistra sanningen i vitögat och göra som alla som arbetare med risk management: Utgå från ”worst case scenario”. Vi behöver prata om den mycket obehagliga framtid vi går till mötes om vi inte tar oss samman och gemensamt kämpar för att komma till rätta med klimatförändringarna som också driver på andra alarmerande miljöproblem, t ex minskad biologisk mångfald och resiliens. Jag håller med på en enda punkt, låt oss inte drabbas av panik utan snarare en slags lugn effektivitet, en slags beredskap inför de hårdare tider som väntar.

Igår kablades också nyheten ut om nya toppnoteringar av växthusgaser i atmosfären via Miljöaktuellt. Rapporten från WMO (World Meteorological Organisation) visar att de uppmätta halterna av koldioxid, metan- och lustgas och andra växthusgaser uppgår till 385,2 miljondelar (ppm). Före industrialismen låg de på 280 ppm, men den ökningen har förstås inget med mänsklig påverkan att göra?! Vi har således överskridit 350 ppm och ett 4 graders scenario kanske inte ska ses som orimligt.

För egen del behöver jag inga slutgiltiga förklaringar. Alla de rapporter, bl a om Planetary Bounderies i Nature, som getts ut under hösten som visar på samma riktning räcker för att jag aldrig skulle våga chansa som Eriksson. Utan detta ger mig energi att vilja agera, att vilja göra skillnad och en gång kunna berätta för barn och barnbarn att jag gjorde allt jag kunde under min stund på jorden.

Jag undrar också vad som driver DI att ta in en dylik artikel. Är det viljan att visa på meningsskiljaktigheter eller är det för att Eriksson kan titulera sig som tidigare VD på Sandvik? Vill Sandvik överhuvudtaget förknippas med dessa åsikter? Sandvik är ett företag som har tagit ett helhetsgrepp på hållbar utveckling och som redovisar sina klimatemissioner till Carbon Disclosure Project.