Doktrinen som inte stämde

Häromdagen hade SvD en tänkvärd artikel som handlar om det allmännas bästa contra personlig frihet. Författaren, Ulla Gudmundson, kommer från en utsiktplats som tidigare analyschef på UD och ambassadör till Vatikanen.
Hon efterlyser en diskussion hur individuella fri- och rättigheter kan förenas med ett allmänt bästa, allt från ett globalt perspektiv till ett svenskt. Hon diskuterar också det faktum att de rika blir rikare och att klyftan till de mindre bemedlade ökar. En intressant iakttagelse som hon refererar till är att under värsta bankkrisen 2007-2011, då statskassorna bottenskrapades för att rädda bankerna, ökade fortfarande de rikastes förmögenheter. Hon refererar till Thomas Piketty som utmanat en av marknadsfilosofins grundbultar, nämligen att alla, om vi jobbar på, kan få del av den växande kakan som marknadsekonomin genererar.

I U&We:s perspektiv blir denna diskussion intressant, eftersom den stora frågan är hur det allmännas bästa ska kunna tillgodoses när vi står inför klimathot i form av global temperaturökning och ödeläggelse av biologisk mångfald, alltså själva grunden för vår överlevnad.

Det finns en motsättning eller polaritet mellan det individuella perspektivet eller nobody is going to tell me-synen och det gemensammas bästa, som jag kallar seven generation-thinking. Polariteter kännetecknas av att de inte är problem som kan lösas genom att man väljer den ena eller den andra polen. Polariteter kännetecknas också av att de är varandras motkrafter: utan den ena existerar inte den andra. Om man försöker röra sig mot den ena polära kraften växer den andra sig starkare. Det är som att stå mitt emellan två stolpar och ha ett spänt gummiband mellan midjan och vardera stolpen. Rör jag mig mot den ena stolpen (ena polära kraften) börjar gummibandet dra tillbaka. Rör jag mig mot den andra stolpen uppstår en motsatt spänning i det andra gummibandet.

Vi känner alla igen ett antal polariteter: Hemma-jobbet: Ju mer jag väljer jobbet desto mer kommer familjen där hemma att protestera och ger jag mycket fokus på familjen blir chefen missnöjd. Centralisering- decentralisering: Hur många företag rör sig inte mellan dessa tillstånd? För mycket centralisering och kreativitet och initiativ hämmas. För mycket decentralisering och det finns ingen styrning, initiativ tas som motverkar varandra. Yin-yang. Ljus-mörker. Glädje-sorg. Godhet-ondska. Individ-kollektiv. Det ena definierar och är beroende av det andra. Båda finns som krafter hela tiden. Förnekar jag det ena kommer det att slå tillbaka när jag minst anar det.
Kommunismen valde kollektivet som lösning. Marknadsekonomins filosofi, som även politiker i väst tror på (trott på?), är att betona det individuella vilket sker genom att släppa loss marknadskrafterna, då blir det bra för alla individer och det allmänna. Blir rika rikare gör det inget för alla blir rikare och får det bättre. Ur polaritetssynpunkt har vi rört oss långt i riktning mot den stolpe som representerar maximal individuell frihet, jag gör som jag vill, nobody is going to tell me. Nära den stolpen presenteras oändligt många möjligheter som vi också förväntas välja mellan, såsom vårdcentraler, hem för gamla, skolor, apotek etc. (Har det slagit dig att näringslivets strävan när det finns många aktörer på en marknad är att köpa upp? Det tycks finnas en inneboende rörelse i marknadsekonomin att minska valfriheten genom oligopolisering och monopolisering. Intressant paradox!)
Effekten som nu flera forskare börjar blottlägga och som gör att den nyliberala marknadsekonomins fundament krackelerar är att individuell frihet inte nödvändigtvis innebär det allmännas bästa. Kejsarens nya kläder. Doktrinen som inte stämde. Det är egentligen precis vad man kan förvänta sig: Den andra stolpen gör sig alltmer påmind, gummibandet drar…
Polariteter hanteras inte genom att välja den ena eller andra ytterligheten, som när man löser ett problem utan genom att omfatta båda perspektiven samtidigt. Vad vi står inför är en ombalansering som innebär att inskränka på den individuella friheten för att betona 7GT (seven generation thinking). Tyvärr har politikerna så svårt att gå ut med ett budskap som innebär individuella inskränkningar för det allmännas bästa. Som Ulla Gudmundson frågar: är inte ”det allmännas bästa” ett begrepp som känns unket, som mjölk som passerat bäst-före-datum? Ett skäl är att det allmännas bästa alltid varit ett starkt religiöst motiv. Och i takt med sekulariseringen känns begreppet avslaget. Men vi måste återskapa det och få en balans mellan individ och det allmänna. Jag påminner mig ett tidigare blogginlägg där jag berättade om hur förra Vattenfallschefen försäkrade att vi inte skulle behöva inskränka på vår västerländska livsstil för att uppnå de nödvändiga klimatmålen. Åhörarna skrattade. Vi måste våga prata om solidaritet och vad som är bäst för alla. Vi måste inse att frivilliga och påtvingade inskränkningar behövs, att skatter, att prishöjningar på 7GT-fientliga varor är naturliga. Vi måste protestera mot doktriner som säger att inskränkningar i den globala handeln är av ondo oavsett vilka farliga produkter som säljs. Det måste bli en balans mellan de polära krafterna eller synsätten.

Det är dessutom så att ensidigt val när det föreligger en polaritet hotar detta val. Så är fallet när klimatförändringen slår till. Då hotas till sist den individuella friheten. Detsamma med rent vatten och ren luft. När bina dör hotas vår individuella frihet vad gäller föda.

Att tro att det finns en lösning som ligger i att satsa på den ena polen leder till uppgivenhet och desillusionering: Jag/vi har provat allt! Polariteter ska i stället hanteras som något ständigt existerande. Båda perspektiven är relevanta och behövs. Vad ska jag göra åt det idag? Hur ska jag leva i spänningen idag? Den inställningen ger kraft i stället för hopplöshet.

Förresten vad är egentligen individuell frihet? Inom buddhismen är ett centralt tema att bli fri. Men frihet definieras på ett annorlunda sätt, nämligen att bli fri från begär. Ofrihet är alla inre krafter som vi inte kan kontrollera, som talar om för oss vad vi behöver, vad vi kräver, vad vi åstundar. Att försöka tillfredsställa alla dessa behov leder till otillfredsställelse. Trots att vi upprepar det vi hoppas ska göra oss lyckliga, så blir vi inte lyckligare. Tvärtom. Buddhismen säger att begär leder till lidande. Lyckliga blir vi endast om vi kan komma åt det som är roten: Att komma till insikt om att frihet inte uppnås till exempel genom konsumtion och att ha, utan tvärtom genom att frigöra oss från behoven. Jag tror en sådan omdefinition skulle göra att vars och ens planetära fotavtryck skulle krympa.
Buddhismen lär förresten också ut att ignorans är ett annat skäl till att vi inte blir lyckliga. Bristande kunskap och förståelse. Hur kommer det sig att jag genast associerar till klimatförnekarna bland republikaner i USA?