Aktuellt Blogg Funderingar i soffh...

 

#12 Häromdagen seglade ett videoklipp förbi i mitt facebookflöde – How Wolves Change Rivers. Det är en sevärd liten film som i korthet illustrerar effekterna av att vargen år 1995 återintroducerades i Yellowstone National Park i USA. Effekter som genom flera led påverkar hela ekosystem och till och med flodernas väg genom landskapet.

När jag såg filmen funderade jag över att vargen antagligen inte har en aning om sin påverkan på världen. Och så tänkte jag på oss människor och effekterna av vår närvaro och våra beteenden på planeten, både lokalt och globalt. I många hänseenden är vi ganska lika vargen. De flesta av oss lever våra liv utifrån ett i huvudsak nära perspektiv – vi går till våra arbeten för att i förlängningen skaffa oss mat, tak över huvudet och kunna se framåt genom att bland annat bidra till nya generationer människor. Medan vi gör det påverkar vi världen runt omkring oss på sätt som vi sällan har överblick över. Förrän i efterhand. Och fläckvis. Och det är här vi börjar skilja ut oss mot vargen.

Till skillnad från vargen (jag antar nu, har inte frågat vargen) har vi människor förmåga att systematiskt reflektera över oss själva och bygga kunskap, sprida kunskap, och försöka ta lärdom av den kunskapen och reflektionen i en ganska imponerande skala. Delvis på grund av vårt vardagsnära perspektiv får vi ofta signaler om att det finns en bredare omvärldspåverkan vi behöver samla kunskap om, först i efterhand. Och med inte helt klockrena orsaksamband vid ytligt påseende.

Isar smälter, havsnivåer stiger, vädret förändras och vi börjar forska. Vad sjutton kan detta bero på? Och så börjar vi ana att ”Aj, då. Det där med att bränna en massa kol och olja som vi började med artonhundra-sprick-itu, det hade visst lite oönskade och oanade sidoeffekter.” Exemplen är många. Dioxiner, DDT, hormoslyr, ozonnedbrytande ämnen, orenat avlopp, sotpartiklar, avskogning. Och väldigt lite av det har startat i något ont uppsåt. Tvärtom.

Som kollektiv mänsklighet färdas vi framåt med, med tanke på förutsättningarna, fantastiska backspeglar men en ganska liten och grumlig, och emellanåt helt obefintlig, vindruta att kika ut igenom. Och det ligger liksom inbakat i våra mänskliga villkor. Vi är inte riktigt förmögna att förutsäga vilka konsekvenser våra handlingar som gigantiskt globalt kollektiv kommer ha, förrän de redan börjat uppstå och vi kan studera dem i backspegeln. Vår talang för prognoser är sorgligt undermålig.

Och ungefär där i mitt filosoferande vaknade någon sorts ömhet inför våra tillkortakommanden när det gäller hållbarhetsfrågan. Vår talang för att reflektera och studera det som hänt synliggör vår oförmåga att tänka efter före på ett ganska plågsamt sätt. Vi sätter luppen på våra egna tillkortakommanden. Och att vi som individer i vissa stunder inte orkar ta in allt det där som vi i eftertankens kranka blekhet ”borde ha gjort annorlunda” förtjänar lite ödmjuk respekt. Att vi emellanåt säger att ”Jag orkar inte ta in det där, jag köper det som är billigast/roligast/närmast”. Ansvaret, både bakåt och framåt i tiden, kan bli överväldigande. Och att de uppenbara tidigare misslyckandena stukar självkänslan när vi vänder blicken framåt är mer än förståeligt.

Det är storslaget hur vi som kollektiv ändå fortsätter att ha tillit till vår förmåga att göra bättre, att nu – den här gången – kommer det bli rätt! Och det är den tilltron till vår egen storslagenhet, om än skrämmande frikopplad från den observerade verkligheten ibland, som är vår räddning undan att bli en samling dystopiska domedagsprofeter.

Detta är inlägg #12 i initiativet #blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen i 100 dagar med start den 1 mars 2014.

Senaste Inläggen

Your comment has been successfully submited.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.