Blogg Globalt sektorsansva...

Processindustrin är en svår nöt att knäcka om Sverige ska komma ner till nära noll i utsläpp till 2050. Cementproduktionen innehåller helt enkelt en process där Kalksten (kalciumkarbonat) bränns för att få fram cementklinker, i den processen frigörs koldioxid. I Sverige närmare bestämt 2,1 miljoner ton koldioxid per år, dvs 3-4% av de svenska utsläppen. Bränslet kan bytas ut till förnybart, men själva utsläppen från den kemiska processen kommer man inte ifrån.

Cementa hade ett seminarium i Almedalen om sin utmaning. Den frågan de ställer är om inte Koldioxidlagring (Carbon Capture and Storage, CCS) är lösningen. Cementa har satt upp visionen om att ha 0-utsläpp 2030. De menar vidare att forsknings, utvecklings- och investeringskostnaderna för detta är så stora att samhället måste vara med och bidra. Och vilket är den viktiga poängen som får både Naturskyddsföreningen och politiska partier att inte vara tvärsäkra – dessa investeringar måste börja göras nu, eftersom investeringscyklerna är så långa.

Även om det är ganska självklart att principen om förorenaren ska betala så inser alla att detta är en globalt konkurrensutsatt industri, dvs ställer vi höga krav i Europa så kommer cementindustrin bara flytta utanför Europa. Exakt samma problematik som beskrivits ovan gäller Stålindustrin och SSAB. Så vad gör vi?

Professor Lars J Nilsson konstaterar att FN:s klimatpanel, IPCC, menar att utan CCS så blir det väsentligt dyrare (+20-300%) att våra globala klimatmål.

Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet menar att vi behöver höja koldioxidpriset och minska utsläppstaket i EU för att därigenom få industrin att investera i detta. Problemet är att denna industri som sagt är globalt konkurrensutsatt.

Jag tror att lösningen är en annan. Jag tror att lösningen är global. Jag tror att vi ska ta en sektorsansats inom FN:s klimat förhandlingar. Det innebär i praktiken att man bryter ut utsläppen från dessa stora processindustrier, stål och cement, ur ländernas utsläppsåtaganden. Istället skulle dessa sektorer få ett åläggande att gemensamt finansiera utveckling av CCS, utifrån liknande principer som vi i Sverige har för SKB, svensk kärnbränslehantering, dvs att industrin ska gemensamt betala för sin förorening, och att det är rationellt är göra delvis gemensamt.

Fördelarna är flera. Först och främst är dessa industrier så stora, det finns inga småföretag, alltså är det lätt att ha en gemensam global reglering. Vidare så vet vi av erfarenhet att det som har gjort att USA och Kina inte har velat göra klimatåtaganden är oron för hur det påverkar konkurrenskraften. Om man därför hanterar de nordamerikanska cement- och stålindustrierna med samma regelverk som de kinesiska tror jag att det faktiskt blir lättare att få till globala politiska överenskommelser, istället för som det är med nationella utsläppsåtaganden, där olika länder har olika marginalkostnader för sina utsläppsminskningar, marginalkostnader som dessutom är delvis osäkra.

Jag tror slutligen att branschen, de globala branschorganisationerna, själva skulle tjäna på att gemensamt göra ett åtagande, för en sanning vi har är att desto tidigare vi investerar för klimatet, desto mer kostnadseffektivt är det.

 

Your comment has been successfully submited.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.