Gästbloggare
#37 Idag kom jag hem från en resa i Thailand och Kambodja, en fältstudie om kambodjanska migrantarbetare – barn och ungdomar – i thailändska fiskeindustrin. Intrycken trängs i huvudet. Helt osorterat tänkte jag dela dem med er, som läser.
Jag har då aldrig sett så många SUV:ar som utanför Miljödepartementet i Phnom Penh. Eller faktiskt, jag har då aldrig sett så många SUV:ar överhuvudtaget som i denna stad – märkt av kris och fattigdom.
Den unga kvinnan som tagit sig ut från Burma genom att muta och smyga, hon som nu jobbar med att hjälpa andra migrantarbetare att få ett värdigt liv. ”Det gör mitt liv meningsfull” säger hon. Henne tänker jag på.
Shoppingcentren i Bangkok. Urk. Tre bra saker: schyssta toaletter, helt ok kaffe – och svalka. Innan jag åkte iväg läste jag en artikel om lycka, att ett sätt att hitta dit är att inte sträva efter mer pengar, saker eller status utan istället hitta en nivå där man har det som behövs och sedan använda energin och tiden till annat än att samla på hög och konsumera. Den artikeln har inte de andra i shoppingcentren läst.
Den lilla affären i Phnom Penh som över dörren hade en skylt med budskapet ”We sell all sorts of things and stuff”.
Den knappt 14-årige kambodjanska pojken som redan hade arbetat två år på fiskebåten. Han är ute sju månader i taget på båten. Ibland bara fyra månader.
Och så taxiföraren som körde mig till flygplatsen i Phnom Penh. ”The Secret Gardener.” På sin lilla lilla bakgård odlar han alla grönsaker han behöver, för att slippa bekämpningsmedel och andra jordbrukskemikalier. På balkongen odlar han sin chili, i täppan växer pumpa, potatis, zucchini och mycket annat. Men inte kål. ”Det blir så lät angrepp på kål om man inte använder kemikalier.”
Den lilla knatten som kraschade med sin alldeles för stora motorcykel mitt i trafiken i Phnom Penh.
Har ni sett filmen Wall-e? De där människorna, lite ”chubby”, som åker runt på självgående maskiner, ständigt med skärmar framför ansiktena, de som kommunicerar med varandra genom skärmarna istället för att vända sig mot varandra. Just så.
Och så pappan som berättade att barnen i deras ”workers living community” började jobba när de var ungefär tolv år. Innan dess? Skola? Nej.
Och så – hemma. Familjen. Tacksamheten och ödmjukheten.
Over and out.
Detta är inlägg #37 i initiativet #blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen i 100 dagar med start den 1 mars 2014
