Aktuellt Blogg Hur kan vi komma nä...

#25 Dagen har prövat mitt tålamod. Min alldeles nya, dyra och blixtsnabba laptop visade sig ha fel nätverksdrivrutiner installerade, vilket ledde till att IT-supporten fick ägna sig åt att fjärrstyra och uppdatera den under ett antal timmar. För mig innebar det att jag fick arbeta med papper och penna, med sorgligt klent resultat.

Där, i den förvirrade analoga oföretagsamheten, fick dagens bloggutmaning lite fläckvis utrymme att under dagen gro i huvudet. Maria Cosniers bloggning igår, om lydiga och smala små barn, kopplade ihop sig med min egen senaste bloggpost om våra tillkortakommanden i hållbarhetsarbetet – där vi har större backspeglar än vindrutor. För det blir ju uppenbart att även när vi sett eländet i backspegeln verkar vi ofta ha oändligt svårt att använda oss av det i vårt agerande framåt. En faktor som verkar lägga krokben för oss är avstånd. Vi saknar i stort förmågan att hantera avstånd.

Vi tycker inte om barnarbete. Vi vill inte stödja barnarbete. I Sverige är det numer få barn som arbetar. Jag tror det är få av oss som skulle tycka att det vore okej att handla vårt kaffe ännu tokbilligare om den lokala ICA-handlaren på hörnet skulle bemanna butiken med personal i åttaårsåldern som kan betalas en spottstyver, eller varför inte slavarbetare som inte behöver betalas alls. Jag vågar gissa att det skulle bli folkstorm.

Men när det där kaffet produceras av barnarbetare i Kenya, eller chokladen av slavarbetare i Elfenbenskusten, då träder effekten av avstånd in. Och det är avstånd i flera dimensioner. Geografiskt, kulturellt, strukturellt i leverantörskedjorna o.s.v. De där avstånden luddar liksom till vårt beslutsfattande och våra handlingsalternativ. Som om den negativa effekten av att barn tvingas arbeta eller av att människor förslavas blir mindre för att den i någon bemärkelse är längre bort.

Och avstånd är symptomatiskt för många av utmaningarna när vi jobbar med hållbarhet. Klimatfrågan inte minst uppvisar en överväldigande distans mellan handling och effekt. Distans i tid, distans i rum, distans i bemärkelsen komplexa orsakskedjor. Kemikaliefrågan är en annan sådan symptomatiskt område.

Så en del av lösningarna behöver vara att komma nära. Att minska avståndet. Ett sätt är att hitta vägar in till att förankra alla svåra fakta om världen i våra känslor. Det kan göras brutalt. Som när min konsumentblick förändrades i ett slag när jag tidigt 90-tal fick se fotografier på horribla fosterskador hos överkemikaliserade småbrukarfamiljer i södra Brasilien. Och det kan göras mjukare.

Att sopa rent framför egen dörr när det gäller hållbarhet börjar bli något av en hygienfaktor för företag och organisationer, och aktivt arbete för att ta ansvar i leverantörskedjan blir mer och mer vanligt. Det är lovande. Om producenter, grossister och detaljister får mer kunskap, förhoppningsvis känslomässigt förankrad kunskap, om det där som händer längre bort ökar förutsättningarna för att vi ska kunna möta utmaningarna. Och den enskilde konsumenten får hjälp i sina val.

Skokedjan Scorett hjälper oss i vår att sko oss rätt, genom en satsning på ekologisk och fair trade-certifierad bomull och FSC-märkt gummi i sina sneakers. Det är bra. En del av mig önskar ändå att alla de där andra icke hållbara produkterna skulle ha en märkning. Ungefär som hälsovarningarna på cigarettpaketen. Som det är nu, när det ohållbara har förpackningar befriade från märkningar om lydiga barnarbetare, kemikalieskador och förslavade människor, får vi liten hjälp mot vår svårighet med avstånd.

Detta är inlägg #25 i initiativet #blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen i 100 dagar med start den 1 mars 2014

Senaste Inläggen

Your comment has been successfully submited.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.