I går på Miljö & Utvecklings konferens iMorgon Grön pratade Stina Billinger, hållbarhetschef på SPP och Storebrand, om hypertransparens. Det är ingen nyhet att intressenter kräver information om företagens ansvarstagande för människor och planeten. Men enligt Billinger räcker det inte med en tjusig hållbarhetsredovisning som publiceras en gång per år. Vi har gått från transparens till hypertransparens. Billinger menar att företagsansvaret måste rapporteras i många kanaler, där sociala medier är en möjlighet för företag att kontinuerligt kommunicera sociala och ekologiska resultat. Samtidigt som Billinger förespråkar hypertransparens skriver Miljörapporten i senaste numret om hur många hållbarhetsproffs är trötta på förfrågningar från investerare, studenter, NGOs och andra intressenter om koldioxidutsläpp och hållbarhetsstrategier. Företag anser att detta ständiga rapporterande tar tid och resurser från andra arbetsuppgifter. Ska det tolkas som att hållbarhetsproffsen tycker att det räcker med en hållbarhetsredovisning per år?
Det är alltid intressant att sätta miljö och sociala frågor i relation till ekonomi. Jag har svårt att föreställa mig att aktieägare skulle nöja sig med en ekonomisk redovisning per år, med hänvisning till att ”ekonomiproffsen är trötta på alla dessa förfrågningar om ekonomi”. Förutom att ekonomiskt resultat presenteras kvartalsvis kan vi varje dag uppdatera oss om de börsnoterade företagens aktievärde. Varje dag. Tänk om samma princip gällde koldioxidutsläpp, vattenförbrukning och respekt för mänskliga rättigheter. Tänk om. Då skulle nog Lundin Petroleum hamna på Dagens Industris förlorarlista i dag…
Gärna mer (och tillförlitligare) miljödata, men då vill jag också se motsvarande resurser på miljöavdelningarna som ekonomiavdelningarna…
Javisst är det så Malin. Det är ju det som är problematiken, att intressenter kräver mer information men att många företag inte (ännu?) har samma resurser för de sociala och ekologiska frågorna som för den finansiella datan.