Gästbloggare
Förra året tillbringade jag på resande fot i Sydamerika, Västindien och Nordamerika. Via landsväg från Buenos Aires till Georgetown i British Guyana, sen med segelbåt genom de små Antillerna, och slutligen en ‘road trip’ genom sydstaterna upp till New York.
Att ta sig tid att resa på det viset är livsförändrande på många sätt och värt flera bloggposter för sig. Jag lärde mig så mycket ”på köpet”: att arbeta på en ekologisk kakaoplantage, om olika länder och andra kulturer och dessutom ett nytt språk. Jag fick uppleva fantastisk natur, träffa många människor, utforska undervattenvärlden…och kom fram till en viktig insikt:
Jag är ingen oberoende människa – och det ska jag inte vara heller.
I andra delar av världen med mindre rikedom är folk mycket generösa med det lilla de har, även till oss främlingar. De delar med sig av sin mat, sitt hem, och familjekänslan eller tillhörigheten till deras samhälle är stark.
(Ivone, som bor i Jamaraquá i Amazonasskogen längst med Tapajósfloden flätar en korg åt mig.)
Vårt samhälle har byggt upp en myt om att vi är oberoende, och det är tydligt att pengar har skapat den illusionen för många. Men i min lilla ”självständighet” är jag fortfarande beroende av mina medmänniskor, vare sig jag vill eller inte. Jag skapar inte min egen el, jag är beroende av gruvarbetarna som utvann resurserna, och av de människor som utvecklar tekniken. Samma sak gäller när jag handlar mat, köper kläder, åker tåg.
På flera hundra, tusen sätt tror jag att jag lever ett liv oberoende av andra men det gör jag inte. Vi är beroende av friska hav, färskvatten och ren luft, av våra skogar, av miljoner av arter som vi delar denna planet med. När vi väl inser det kan det ha en effektfull förändring, som jag läste i den här artikeln om den lilla franska byn Saint-Pierre-de-Frugie i Dordogne.
För åtta år sen såg framtiden dyster ut. Saint-Pierre-de-Frugie hade dödförklarats på grund av den kollapsande naturen runt omkring och den unga generationen som flyttade därifrån. Kvar fanns bara den äldre generationen, skolan stängde och den sista verksamheten i byn slog igen. Men borgmästaren vägrade att kasta in handduken och byn gjorde tre saker. De satsade på ekologisk odling så att bin och andra pollinerare kom tillbaka och startade en ”gemensam trädgård” där alla medborgare var välkomna att börja odla. Det hela bidrog till en nyfunnen solidaritet samt blev början av ett ekocentrum. Nu vill småbarnsfamiljer bo här igen. ”Det går ingen dag utan att folk ringer och frågar om det finns hus att köpa”, berättar borgmästarens sekreterare.
Till sist satsade byn på turism och nio vandringsleder har anlagts. Nu kommer besökare från hela landet hit, skolan har öppnat igen och den närproducerade ekologiska maten finns att köpa i affärer. Vad blir nästa steg? Jo, att vara självförsörjande när det gäller el.
Artikeln är en uppmuntrade historia och exemplifierar i en europeisk kontext det jag har gått och tänkt på sedan jag kom tillbaka från mitt sabbatsår. Den visar att omställningen till ett hållbart samhälle ger mer tillbaka till hela systemet. Ett helhetstänk gör att mervärdet blir mycket större, något vi på U&We alltid försöker visa och uppmuntra.
