Klimatförhandlingar, utsläppsrätter och klimatneutralitet

Nu pågår förhandlingarna inför klimatkonferensen i Köpenhamn som bäst. Sverige har föreslagit att alla EU-länder ska införa en CO2-skatt. Vi har ett starkt argument här, nämligen att vi kan visa att vi haft en kraftig ekonomisk tillväxt sedan denna skatt infördes samtidigt som vår klimatpåverkan stadigt gått ner. Dock inte så mycket som regeringen berömmer sig för, eftersom vi flyttat ut så mycket produktion utomlands och då får andra länder redovisa de utsläppen.
Nu utvärderas också CDM-systemet, dvs. att investera i utvecklingsländer och få tillgodoräkna sig utsläppsminskningar där. Tyvärr framträder en obalans som måste rättas till. Av alla projekt hamnar 95 % i fyra länder (Kina, Indien, Sydkorea och Brasilien in nämnd ordning). Här finns ett inbyggt systemfel: Fattiga länder saknar den infrastruktur som gör att det går att starta CDM-projekt (har man inga fabriker finns det ingen smutsig fossilbaserad tillverkning att effektivisera). Sådana länder har just inga utsläpp, men ska de bestraffas för detta genom att inte få utvecklingshjälp?
I USA pågår de politiska turerna omkring att införa ett handelsystem med utsläppsrätter och om vilka åtaganden internationellt USA ska göra. Konservativa vill inte att USA ska göra åtaganden om inte Kina gör det. Och det verkar som att Kina passerat USA som största utsläppare. Men USA har en ganska stor skuldbörda att betala av: 29 % av alla utsläpp under senaste 150 åren kommer från USA. Det är tre gånger mer än vad Kina medverkat till. Och det ju den totala utsläppsmängden som orsakat klimatproblemen.
Det är ju samma sak med alla företag som hävdar att de är klimatneutrala. Det låter förrädiskt enkelt och bra. Men neutral blir man först när man betalt av sina gamla klimatskulder. Att man ett visst år kompenserar för lika mycket som man släpper ut innebär att man inte amorterar av utan bibehåller skulden.