Blogg Klimatkompensation i...

Att klimatkompensation skulle hamna i hetluften just nu är inte helt konstigt. De företag som klimatkompenserar kommunicerar allt mer i synliga kanaler, konceptet blir mer känt och därmed väcks nyfikenhet och befogade frågor. Samtidigt haltar ekonomin och därmed blir klimatfrågan nedprioriterad. En effekt är att de politiska ambitionerna på klimatområdet når nya bottennivåer. Det är säkerligen också så att vissa företag sänker sina ambitioner när de ser över kostnaderna. Frustrationen över att tillräckligt kraftfulla åtgärder inte vidtas växer. Det är dock högst olyckligt att denna frustration ska gå ut över en av få ljusglimtar i det kompakta klimatmörkret, nämligen frivillig klimatredovisning och frivillig klimatkompensation.

För det första vill Skatteverket neka Saltå Kvarn avdrag för klimatberäkningar och klimatkompensation. Det ska ses som en gåva eftersom ”trädplantering” inte ger någon tillräcklig motprestation. Det är tråkigt att Skatteverket inte förstår bättre, utan reducerar certifierad och tredjepartsverifierad klimatkompensation, som kan genereras med en mängd olika klimatåtgärder, till ”trädplantering”. Då är det inte konstigt att de inte förstår motprestationen. Att de dessutom inte ser att när företag försöker motarbeta klimathotet, oavsett var detta görs, så har det en direkt koppling till många företags kärnverksamhet. Detta gäller i synnerhet livsmedelsindustrin som har så mycket att förlora på ett varmare och mer instabilt klimat. Saltå betonar att om man med bibehållen trovärdighet ska kunna erbjuda varor utomlands ifrån måste man ha koll på transporternas klimatpåverkan och i möjligaste mån hantera dessa, men Saltås trovärdighet på marknaden är tydligen inget Skatteverket tar hänsyn till eller anser som viktig för bolagets framgång. Skatteverkets slutsatser känns högst orimliga, i synnerhet nu när vi nu börjar se klimatkompensation som skall-krav på leverantörer vid upphandlingar.

För det andra kom Swedwatch ut med en rapport i förra veckan skriven på uppdrag av Diakonia och Svenska Kyrkan. Rapporten är på ett sätt föredömligt skriven och ger en bra inblick i hur projekt utvecklas och vilka problem och frågeställningar som är viktiga. I slutsatsen framkommer dock några viktiga ideologiska ståndpunkter som också förklarar varför man drar så långtgående slutsatser utifrån en studie av ett enskilt projekt. Man skriver bland annat att klimatarbetet inte behöver vara ”kostnadseffektivt” och att man inte behöver ”tjäna pengar” för att genomföra åtgärder. Min tolkning utifrån det är att Diakonia och Svenska Kyrkan skeptiska mot marknadslösningar. Att i dessa tider av lågkonjunktur inte vara kostnadseffektiv tycker jag är ett hån mot alla som nu känner av de begränsade resurserna i samhället och en lam ursäkt för att inte behöva ha koll. DN poängterar detta på ledarsidan genom att påpeka att CDM-projekt borde vara bättre än klimatbistånd just med tanke på den noggranna granskningen. Biståndsorganisationer kan man tycka borde vara extra måna om att vara kostnadseffektiva så länge man verkar i länder med knappa resurser. Att man inte nödvändigtvis behöver tjäna pengar på åtgärder är i och för sig sant, det finns utrymme för både bistånd och affärer, dock tror jag att alla skulle unna ekonomisk framgång till de personer som lyckas bidra till att lösa klimatproblematiken, vare sig det är genom tekniska innovationer, innovativa incitamentslösningar (t.ex. klimatkompensation) eller politiska framsteg.

Den tredje i raden händelser där fokus riktas mot klimatkompensation är Kalibers granskning av vårt projekt i Moçambique. Vi vet inte vad vinkeln blir men antar att kritiken kommer att vara hård. Finns befogad kritik så är vi de första att lyssna till och arbeta med att försöka åtgärda problemen. Vi misstänker dock att kritiken blir missvisande. Just i Sofala Community Carbon rekryteras småbrukare som får betalningar utifrån den klimatnytta de kan leverera genom att gå från ohållbara svedjejordbruk till hållbara agroforestry-system. Vi ser detta som ett unikt sätt att få till en omställning genom att koppla upp småbrukare på en global marknad, vilket är långt svårare att åstadkomma om vi istället för koldioxid t.ex. vill köpa frukt och virke. Genom återkommande besök på plats vet vi att möjligheten att delta är mycket uppskattad av småbrukarna, inte minst för att de utöver den extra inkomsten ger många mervärden för närmiljön. Vissa väljer dock att se det som nykolonialism, att vi i väst utnyttjar fattiga småbrukare och knyter upp dem i avtal som i närmast gör dem livegna. Konstigt eftersom våra projekt syftar till det motsatta.

Det är en utmanande tid för alla som är involverade i frivillig klimatkompensation. Vi måste nu arbeta hårt för att argumentera för denna form av klimatåtgärd, vara öppen för kritik i den mån den är befogad och samtidigt stå upp för det vi tror på. Tre saker jag kommer ägna mer tid åt framöver med anledning av detta är att:

  1. tydligare stå upp för klimatkompensation som ett effektivt verktyg att få till stånd utsläppsminskningar både på hemmaplan och i utvecklingsländer trots alla osäkerheter och svårigheterna att leverera ”garanterad” klimatnytta,
  2. tydligare visa hur viktigt de är att värdesätta ekosystem och ekosystemtjänster och samtidigt skapa ekonomiska modeller för att skydda och bevara dessa,
  3. bättre visa på den unika möjlighet för småbrukare i utvecklingsländer vi är med och skapar genom att låta dem producera och sälja koldioxid till företag som vill sänka sina utsläpp på hemmaplan.

Den sista punkten är viktig. President Bill Clinton uttryckte detta bättre än jag och får avsluta detta inlägg i klimatkompensationsdebatten:

”Talent and intelligence may be spread evenly across the planet, but opportunity is not”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Your comment has been successfully submited.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.