Göran Wiklund
Ett telekombolag har T-banereklam som säger: ”Det sägs att du ska nöja dig. Att vara nöjd är inte nog.” Bolaget vill naturligtvis att man ska teckna sig för fler gigabytes och betala mer per månad, men budskapet är ändå inte trivialt.
Det där med att vara nöjd är något jag funderat mycket på. Det är ju vedertaget att man ställer frågor om nöjdhet hos medarbetare och kunder. Men vad är det egentligen vi frågor om? Ordet nöjd och begreppet vara nöjd, vad står de för egentligen?
Först och främst luktar det något gammellutherskt, jante och kulturellt återhållande: Du ska vara som alla andra, inte sticka upp över mängden, nöja dig och var som en av oss. För om du inte rättar in dig blir du ett hot mot oss andra, åtminstone innebär det att man exponeras för möjligheten av ett annat liv som man kanske av rädsla drar sig för.
Synonym till nöjd är tillfredsställd eller till freds, såsom i jag är tillfreds med tillvaron, alltså fred, inte krig, förnöjd och belåten. Men är det inte lite som: Hur mår du? Det knallar… eller Jorå, skapligt… För mig blir nöjd något av lagom; inte för mycket, inte för lite. I min verklighet är ordet nöjd snuddande liknöjd, vilket betyder apatisk, ointresserad, blassé och håglös. I så fall finns det en verklighet bortom nöjdhet som man kan fråga sig vad den rymmer. Jag återkommer till det.
En annan innebörd av nöjd är tillräckligt, det är bra så här, det är nog. Nöjer man sig med att vara nöjd blir det som att man slår sig till ro. Utmaningar och förändring blir till och med något negativt, eftersom sådana alltid kostar på och åtminstone temporärt innebär obehag och frustration och när man är mitt i den känslan är man långt från nöjd. Här har nöjd då lite av stagnation i sig, av ändstation.
Jag hörde talas om en pianolärare som tillämpade en intressant pedagogik. Just när ett visst stycke började låta bra fick eleven ta sig an ett ännu svårare stycke. När detta började låta skapligt, då var det dags för ett ännu svårare. När eleven senare gick tillbaka till ett av de stycken han/hon aldrig hade fått att låta riktigt bra visade det sig att då kunde eleven detta stycke som det skulle låta. Kvintessens av historian är att är man hela tiden inte är nöjd och nöjdhet inte är en faktor som betyder något i sammanhanget. Att vara nöjd i exemplet skulle snarare vara en bromsande faktor. Att befinna sig i utveckling, i lärande är jobbigt och ibland frustrerande, när man vill mer än man kan. Man har en vision och drivs av att förverkliga den, men det finns återhållande krafter, allt från olydiga pianofingrar till otillräckligt kunskap eller bristande resurser av annat slag. Och man är inte nöjd. Nöjdhet kanske borde ses som något temporärt, en rastplats?
I medarbetarundersökningar finns kanske ett tankefel såtillvida att missnöje ses som negativt. Missnöjda medarbetare tolkas vanligtvis som ett misslyckande och chefer skickas iväg på ledarskapskurser för att ändra sitt sätt att leda. Men missnöje kan vara en stark motivationsfaktor. Är man missnöjd visar det att man vill mer, att man inte planat ut, att man är i rörelse. Särskilt ifrån idrotten hör man hur missnöjet med den egna prestationen triggar mer ansträngning, mer träning. Varför skulle det vara på annat sätt i arbetet? Målet kanske ska vara fler missnöjda medarbetare och färre nöjda?
Vad händer med företagskulturen när nöjdhet är det eftersträvansvärda? Om det inte är ok att inte vara nöjd kommer ledningar då att blunda för kritik, tysta sådana som har avvikande syn på verksamheten? Resultatet kan i värsta fall bli en tystnadens och förljugenhetens kultur. Och då missar man att bristande nöjdhet kan bero på att personer känner att de har mer att ge än vad de tillåts. Tills sist, när man gett upp, blir missnöjet ett permanent psykiskt tillstånd.
Ytterligare ett perspektiv på nöjdhet är att om det blir en motivationsfaktor kommer man att sträva mot kortsiktiga lösningar och omedelbar behovstillfredsställelse. Det känner man igen hos små barn: Det går inte att säga att du får glass efter maten. Så fort ordet glass nämns vill barnet ha den omedelbart. Genom att på arbetsplatser fokusera på att alla ska vara nöjda, vad blir det för arbetsplats? Tar man omedvetet bort utmaningar för sig själv, kollegor och medarbetare, tar man bort spänning, hindrar man entreprenöranda, att någon sticker ut? Nätverket SVN som U&We är medlemmar av delar årligen ut Giraffpriset. Det går till en person som stuckit ut halsen, varit modig, gått igenom motstånd. De som fått priset har knappast drivits av att var nöjda. Tvärtom har det ibland varit en kamp för att få igenom det de velat förverkliga.
Att vara nöjd pekar mot individen själv.. Det blir ett inåtriktat perspektiv: Hur mår jag? Frågan är om det tar bort fokus från det som finns runtomkring, att finnas till för andra, att ge service och att underlätta för kollegorna?
Att vara nöjd och att må bra är ofta utbytbara begrepp. Vi bör fråga oss om må bra är ett eftersträvansvärt tillstånd. Temporärt ja, men inte som en motivationsfaktor. Att ständigt kolla om man mår bra innebär att man bromsar sig själv. Rädd? Oj då, backa tillbaka. Osäker? Avbryt. Publikationen Må Bra är kanske något man inte ska förledas att läsa?
I attitydundersökningar mäter man ett spektrum mellan missnöjd och nöjd.. Det jag funderat på är om nöjdhet verkligen är ytterpolen på attitydskalan. Eller finns det något mer? Mäter man för lite? Är spektrumet för snävt?
Med tanke på de omvälvningar och utmaningar som företag står inför beträffande klimat, att bli hållbara eller genom att anta visionen om att vara planetnyttiga, ja, då kommer det inte att räcka med ”nöjda medarbetare”. Då måste motivationen ligga i att ständigt utvecklas, att anta utmaningar samt att ägna sig åt det som är meningsfullt. Fokus kommer att ligga på vad man gör för nytta, vad man bidrar med. Då rensar vi bort alla begränsande och omedvetna betydelser av ordet nöjd och det blir synonymt med ”Jag ägnar mig åt rätt saker”, ”Jag är på rätt plats”, ”Det jag gör gör jag av kärlek”. Ytterst på attityd skalan kanske det ska stå: ”Arbetet är meningsfullt” som beskrivning på arbetssituationen.
