Den som följt nyhetsrapporteringen den senaste månaden kan notera att slukhål har varit relativt vanligt förekommande i flödet. Många slukhål är orsakade av mänsklig aktivitet på olika sätt vilket förklarades i TV4:s Nyhetsmorgon av Johan Kleman, professor vid institutionen för naturgeografi vid Stockholms universitet. Gammal infrastruktur som exempelvis läcker vatten och underminerar gator och torg är en inte helt ovanlig förklaring.
I Turkmenistan finns ett stort, för övrigt brinnande, slukhål som uppstod som konsekvens av gasborrningsaktiviteter i början av 70-talet. Marken underminerades och resultatet blev en stor krater som läckte gas. För att få ett slut på läckan tände man på i hålet, i tron att det skulle brinna i några dygn innan källan var ”tömd”. De räknade fel. Hålet brinner fortfarande. Drygt 40 år senare.
I veckan rapporterade DN också om gigantiska slukhål i Sibirien som verkar vara kopplade till mänsklig aktivitet på ett annat, och lite mer indirekt, sätt. Sammanlagt sju enorma slukhål, vissa uppemot 60 meter i diameter, har upptäckts de senaste åren. Några har rapporterats in av renskötare och en gissning är att uppemot 20-30 kratrar finns på Jamalhalvön.
Den sannolika förklaringen är enligt forskarna fickor av metangas som frigjorts då medeltemperaturen i området stigit och permafrosten börjat tina. Till skillnad från många andra slukhål har dessa bildats genom explosioner som slungat jord och grus högt upp i luften. I Skandinavien är risken för motsvarande händelser inte särskilt stor eftersom förekomsten av evig permafrost i låglänt terräng är mycket begränsad. I teorin kan andra delar av norra Ryssland och norra Kanada eventuellt vara mer i riskzonen.
Som fenomen är detta kanske marginellt. De regioner som potentiellt kan drabbas är inte heller de mest tätbefolkade delarna av planeten. Men det illusterar behovet av ödmjukhet inför konsekvenserna av våra mänskliga företag i allmänhet och av klimatförändringarna i synnerhet. Några få ifrågasätter fortfarande hela klimatproblematiken och raljerar om att ”lite varmare gör väl inget i Sverige?”, medan andra tar frågan på allvar och modellerar potentiella konsekvenser i form av temperaturförändringar, issmältning och stigande havsnivåer. Att områden med permafrost skulle börja tina och läcka klimatpåverkande metangas har naturligtvis varit en del i modelleringarna av klimatförändringarnas konsekvenser. Att det skulle kunna ske på detta explosiva sätt vet jag inte om forskarsamfundet varit på det klara med.
Jag kanske slår in vidöppna dörrar här men att marken skulle börja skjuta iväg 60 meter breda semmellock rätt upp i luften var i alla fall inte det första som slog mig när klimatfrågan kom på tapeten på allvar under 90-talet.
Människans inneboende utvecklingsdriv, och optimism och förtjusning inför sin egen uppfinningskonst, ger oss ovärderliga framsteg men den skrämmer mig också ofta i sin tanklöshet och brist på ödmjukhet. Vilka andra otippade effekter av ett varmare klimat kommer vi att upptäcka framöver? Eller effekter av kemikaliespridningen? Eller av den utarmade biologiska mångfalden?
Ett blygsamt sätt att operationalisera den där efterlysta ödmjukheten är försiktighetsprincipen, som förtjänar ett kraftigt uppsving. Så svinga upp försiktighetsprincipen!
Jag vill också passa på att påminna om Earth Hour i slutet på månaden, den 28 mars för att vara exakt, och hoppas att vi är många som tar tillfället i akt att symboliskt manifestera klimatfrågans vikt och de beteendeförändringar vi gör på daglig basis för att bidra till lösningen.
