Under veckan har jag varit på SGBC:s konferens Building Sustainability 2016. Där har det pratats mycket om hur vi kan minska utsläppen från byggsektorn, men väldigt lite om hur vi kan öka insläppen – alltså att binda kol igen så att halten i atmosfären minskar. Det är som att diskuttera hur mycket vi ska vrida ner badvattenkranen, när vi egentligen behöver hitta bottenpluggen.
Johan Rockström har skrivit att vi måste vända de globala utsläppen redan 2020, för att nå noll utsläpp runt år 2040 i Sverige, samtidigt som vi förvaltar mark- och vatten så att de fortsätter att binda kol. För insläppen, eller inbindningen som man kallar det, är vi människor fortfarande helt beroende av naturens egna förmåga att binda kol.
Träbyggnad – att bygga hus och byggnader med trästomme – lyftes under veckan som ett bra sätt att minska utsläppen från byggsektorn, till och med binda kol. Jag dyker ner i problematiken.
Minskar träbyggnad klimatpåverkan?
Ja. Trä minskar utsläppen genom att 1) ersätta cement, som till största delen består av kalksten, som byggmaterial. Cement produceras genom att bränna kalksten i ugnar som dels drar stora mängder energi men främst leder till stora utsläpp av CO2 (kalksten blir bränd kalk och koldioxid) och 2) uppehålla CO2 i byggnaden så länge den står. Det ger oss lite mer tid att ställa om till en global fossilfri fordonsflotta och fossilfri energisektor.
Blir träbyggnad en sänka för koldioxid?
Nej. Det är en stor skillnad på att minska utsläpp och att faktiskt göra motsatsen till utsläpp, bidra med ett nettoflöde från atmosfären, binda in kol, att vara en kolsänka. Träd som växer binder kol, det är en nytta för oss som vi kan kalla global klimatreglering. Träd är multifunktionella så samtidigt producerar de fiberråvara och olika reglerande och kulturella ekosystemtjänster.
Används fibern som råvara till byggprocessen så använder man kol som bundits de senaste seklet. Hur länge byggs en byggnad för idag? 80 år? Då binds kolet ytterligare 80 år. Men vad händer med byggresterna sedan? Idag har vi i praktiken ingen annan vedertagen metod för att bli av med avfall än förbränning (vi vill undvika deponi). Förbränning kan potentiellt skicka tillbaka näringsämnena till naturen (beroende på hur man hanterar askan). Kväve och kol kommer tillbaka upp i luften. Så att nya träd kan plocka ner det.
Men problemet är ju att vi släppt ut kol som varit bundet i jordskorpan i miljontals år. Därför måste vi binda kol i motsvarande tidsperiod för att något verkligen ska vara en kolsänka. Att fördröja utsläppen med 80 år är inte dåligt, men det minskar bara skadan, är inte närheten av att skapa riktig nytta.
Vad är en riktig kolsänka?
Forskare kartlägger flöden av CO2 för att få bättre kunskap om vilka ekosystem som fungerar som kolsänka, och vilka förutsättningar som behövs för att ekosystem ska bli kolsänkor istället för kolkällor eller netto-noll-system.
Det är här som det blir riktigt spännande. Här saknas innovationer. Vi kontrollerar flödet av kol ut till atmosfären genom förbränning av fossil, och vi påverkar flödet från atmosfären genom markanvändning, men vi vet inte hur vi ska styra för att få de resultat vi vill ha. Vi har, utan kunskap, under lång tid minskat naturens egna förmåga att binda kol genom att förändra markanvändning som premierar andra ekosystemtjänster, främst matproduktion. I Sverige har detta skett under ett par sekel genom utdikning av våtmarker. Nu vet vi att våtmarker (speciellt mossar) hade ett stort bidrag till den globala klimatregleringen. Det är ett avvägande mellan två ekosystemtjänster, som tar sitt uttryck som två olika markanvändningar.
Det är här klimatinnovation och vattenpolitik möts och blir intimt sammanlänkade. EU:s vattendirektiv sätter nu press på kommuner, myndigheter, markägare och verksamhetsutövare att förbättra vattenrening och näringsbalans. Ett sätt är att restaurera våtmarker. Och eftersom ekosystem är mångfunktionella kommer andra nyttor på köpet, i fallet med våtmarker global klimatreglering.
Kanske kan implementeringen av vattendirektivet fungera som en förstärkare för klimatpolitiken och vice versa?
