Så till sist Jens tankar och reflektioner om projekten.
Att driva projekt genom Plan Vivo i Chiapas är en fantastisk utmaning, fattigdom, hög nativitet, låg utbildningsnivå, korruption, zapatister och militärer, långa avstånd och misstänksamhet från folk att bli lurade på sin mark. ”Utlänningarna kommer att ta vår mark.” Det finns ingen tradition av att plantera träd, tidigare har det funnits tillräckligt med mark för att röja nytt när det behövts.
Det är ett jättestort tryck på naturen av alla människor och folk börjar märka att de tär på resurserna. Det börjar bli svårare att hitta ved till bränsle och en del får till och med köpa ved. De börjar också se att det blivit varmare och att regnperioderna är mer oregelbundna vilket försvårar odlingen.
För mig var det intressant att höra Nicos funderingar kring detta. Att hans pappa inte hade behövt plantera, alltid hade kunnat så samma tid på året och att det fanns utrymme för hans söner att få mark. Nu tänker Nico på hur det ska bli för hans barn. Var ska de få plats, hur ska de få ved och virke? Det mina föräldrar gjort, kommer inte fungera för mina barn, förutsättningarna har ändrats. Det är sådana reflektioner som kan ge ett ändrat beteende och som Plan Vivo kan kanalisera på ett positivt sätt.
Vad gäller den sociala sidan så har jag ingen grund för jämförelse egentligen. Det jag såg var att de barn och vuxna jag mötte i båda byarna vi besökte såg friska och hälsosamma ut. Husen var i bra skick och det verkade ganska välordnat under omständigheterna. Det man ser när man åker förbi andra byar längs med vägarna visar på ett mycket sämre hälsoläge och sämre infrastruktur. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Kanske går folk in i Plan Vivo för att man är företagssam och vill göra något? Kanske ger Plan Vivo den där lilla extra inkomsten? Oavsett så behövs projekten, behoven är oändliga och Plan Vivo är mycket bättre än bistånd och bidrag.
Det enda tvivlet jag har och som jag tog upp är att sista utbetalningen och kontrollen är efter 8 år medan 25 år är den tid som behövs för att binda tillräckligt med CO2 enligt modellen. Även om det känns som om folk kommer att fortsätta och projekten får positiva bieffekter så vore det klokt att ha uppföljning eller annat i ett senare skede. Kanske också ett ekonomiskt incitament mot slutet.
Det finns effekter som är svåra att mäta men som jag tror är positiva. Träden växer jättesnabbt vilket ger snabba resultat och exemplets makt är stark. Jag tror det kommer att göra att fler vill plantera när de sett effekterna. Barnen får se och lära av sina föräldrar, hur planterar man träd, hur sköter man plantor, vad heter de olika träden och hur snabbt växer de. Kunskap som kommer att smitta av sig mellan generationer och skapa goda cirklar. Dessutom är det lite spännande med utlänningar och folk från San Cristobal som kommer och tittar och frågar – det ger status och stolthet.
