Att hantera risker genomsyrar allas dagliga liv. Vad händer om jag gör så här? Vilka operativa risker finns i företagets produktion? Vad händer i omvärlden? Det är frågor som vi med jämna mellanrum måste ställa oss och strategiskt hantera. Mitt eget risktagande begränsar sig oftast till att titta tre minuter för länge på nyhetsmorgon eller strunta i att tömma komposthinken. Konsekvenserna är ett missat tåg och nöjet att mötas av en unken kompostlukt när jag kommer hem efter jobbet.
I juninumret av Harvard Business Review diskuterar Kaplan och Mikes att riskhanteringen i företag domineras av traditionella metoder av förbud, riktlinjer och uppförandekoder. Men olika risker har olika karaktär och behöver hanteras på olika sätt. Korruption kan hanteras med en policy och en företagskultur som arbetar emot korruption. Externa risker som naturkatastrofer och politiska händelser däremot handlar snarare om att ha system för att hantera konsekvenserna. Strategiska risker är avväganden, att ta beslut som maximerar värdet i dag eller värdet i morgon – eller både och.
När Tony Hayward tillträdde som VD på BP valde han ett traditionellt sätt att hantera företagets risker. Han införde riktlinjer om att anställda måste ha plastlock på kaffet om de drack kaffe ”to go” och rekommenderade anställda att undvika att skicka textmeddelanden medan de körde bil. Nu i efterhand vet vi ju priset för att maximera utvinningen av olja i Mexikanska golfen och vi önskar att Hayward hade riktat sin uppmärksamhet mot de strategiska snarare än de interna riskerna.
Biologisk mångfald är ett område där företagens strategiska risktagande är extremt högt. Timmer, matproduktion och pollinering är alla ekosystemtjänster som är ett resultat av biologisk mångfald och som företag i allra högsta grad är beroende av. Biologisk mångfald kan liknas med en pensionsfond. Ju fler olika arter med olika funktioner som finns i ett ekosystem desto stabilare är ekosystemet och desto lägre är risken att ekosystemet rubbas eller kollapsar. Alltför många företag förlitar sig idag på en och samma aktie i den ekologiska pensionsfonden. Den stavas monokultur och handlar om att maximera en art i stället för de hundratals som behövs för att bibehålla ett stabilt system och en framtida pension.
Det här risktagandet leder inte till ett missat tåg eller en illaluktande kompost – det leder till kollapsade ekosystem värda miljarder i råvaror, och estetiska och kulturella värden som inte kan värderas i kronor och ören. Det är dags att sluta fokusera på kaffespill och förbud mot att skicka textmeddelanden medan vi kör bil. Det är dags att ta pensionssparandet på allvar.
