Göran Wiklund
Vattenfall får sälja brunkolen i Tyskland. Det har varit fråga om ren affärsbedömning säger näringslivsministern. Inte något annat. Men kritiken mot försäljningen har främst handlat om att verksamheten fortsätter att spy ut koldioxid, kanske till och med mer om man får tro de nya ägarna som inte tycks ha invändningar mot att ta upp fler gruvor.
Att låtsas som om det endast är fråga om en ren affärsbedömning stämmer naturligtvis inte. Hade man velat hade man kunnat göra detta till en fråga om jordens klimat och att Sverige ska vara ett föredöme när det gäller att sluta med smutsig fossilindustri. Försäljningen har uppmärksammats internationellt och många röster har höjts för att i stället avveckla och låta kolet bli kvar i marken. Det här är ett tydligt exempel på polariteten mellan business as usual och en ambition att rädda klimatet och hur stark kraften är att fortsätta på det gamla sättet. Det senare kommer att kosta och måste få kosta och om inte rika västländer är villiga att ta den kostnaden vem ska då göra det?
Att låtsas som att Vattenfallsaffären från regeringen sida endast är ett godkännande av en affärsuppgörelse klingar dock falskt eftersom den samtidigt meddelar att man ska köpa och annullera utsläppsrätter i EUs handelssystem för 300 milj kr om året. Knappast en tillfällighet att det meddelas samma dag. Plåster på såren till miljöpartiet? Tanken är att genom att köpa och dra bort dessa utsläppsrätter priset ska öka och det ska bli relativt sätt billigare för de stora utsläpparna att i stället investera i klimatvänlig teknik.
Regeringen tycks ha en fäbless för utsläppsrätter. Nyligen har man föreslagit att företag som frivilligt köper EUs utsläppsrätter ska få dra av kostnaden från skatten, medan man straffar företag som köper klimatkompensation av annat slag genom att vägra avdragsrätt. Man vill så gärna styra mot EUs system att man till och med är villig att urholka skattelagen. (Normalt gäller att företag kan dra av alla sina utgifter såvida det inte är uppenbart att det rör sig om gåvor.) Nu definierar regeringen andra former av klimatkompensation som gåva, vilket inte alls är anledningen till att företag klimatkompenserar.
Ligger det en tanke bakom att genom att förvägra företag avdrag som väljer andra former än EUs att staten ska tjäna skattepengar som ska finansiera de 300 miljonerna? Då låter regeringen företagens frivilliga klimatinsatser hjälpa till att rädda EUs tandlösa program med utsläppsrätters som har så generös tilldelning och låga priser att det inte driver fram klimateffektivare investeringar hos storutsläpparna. Samtidigt kommer det inte att kosta staten särskilt mycket att ge avdragsrätt för de som frivilligt använder EU-systemet, eftersom det är en otydlig och tveksam kompensationsåtgärd som inte många företag kommer att använda sig av. Risken är dock att intresset för klimatkompensation går ner genom den avoga skattelagstiftningen och då har regeringen visserligen sparat i statsbudgeten men missat att få med näringslivet i klimatarbetet. Och det är ju inte särskilt klokt.
