Gästbloggare
Sitter och läser en ny rapport från FAO om skyddade områden och om hur dessa områden står i relation till människor och livsmedelsförsörjning. Rapporten är FAO:s bidrag till ”World Parks Congress” och utgår från utmaningen som består i en stigande befolkning och tillhörande efterfrågan på livsmedel globalt samtidigt som behovet av att skydda ekosystem och natur aldrig varit större. Frågeställningen är bland annat hur man ska kunna skydda och ta hand om dessa områden så att framtida generationer kan ta del av deras rikedomar. Rapporten visar tydligt att skyddade områden har en otroligt viktig roll globalt. Mängder av människor livnär sig direkt eller indirekt på det skyddade områden har att erbjuda. Ibland handlar det om livsmedel, i andra fall om sysselsättning och inkomst. I det större perspektivet handlar det också om att skydda våra arter, inklusive vilda släktingar till våra mest populära grödor som kan visa sig vara livsviktiga när klimatet förändras. Skyddade områden ger också värdefulla tjänster såsom pollinering och skydd mot skadeinsekter. Skyddade bergsområden nämns särskilt på grund av deras roll för att förse oss med rent vatten och för att skydda oss mot naturkatastrofer. Nyss hemkommen från Uganda kopplar jag det sistnämnda till det storslagna Rwenzori i västra Uganda som förser enorma områden med färskvatten, en naturskog som vi genom vårt Plan Vivo-projekt hjälper till att skydda.
Det mest intressanta med rapporten är kanske inte dess slutsatser utan dess utgångspunkter. I synnerhet med tanke på den ”ekologiskt”-debatt som pågår just nu här hemma. Mest intressant är att man tar avstamp i agroekologi, ett holistiskt sätt att förstå och arbeta med kopplingarna mellan växter, djur, människor och miljön inom jordbrukssystem. FAO förespråkar starkt ekologiskt, dels ekologiskt jordbruk men också ekologiska områden för insamling av ex. honung, svampar, citrongräs och örter. Idag finns 40 miljoner ha sådana skogar och områden som genom att de skyddas och används i sitt ursprungliga skick har ett långt högre ekonomiskt värde än om man gjorde om dem till konventionell jordbruksmark.
FAO förespråkar också ekologiskt jordbruk genom att hänvisa till en studie sammanställd av UNCTAD 2008 som efter att ha studerat 114 projekt i 24 Afrikanska länder som täckte 2 miljoner ha och 1,9 miljoner bönder kom fram till att ”organic practices increase yields on average by 116 percent”. FAO konstaterar också att agroekologiska principer kan ta oss ur det sluttande plan som konventionellt jordbruk fört oss in på vad gäller minskad kolbidning, minskat näringsinnehåll och fallande skördar. Man förespråkar olika tillvägagångssätt. Bland annat introduktionen av olika inhemska kvävefixerande arter i jordbruket, vilket vi också har goda erfarenheter av i våra Plan Vivo-projekt. Detta är slutsatser och utgångspunkter som borde vara relevanta om man som SLU-professor är intresserad av ekologisk odling i relation till livsmedelsförsörjning och svält, men som man tyvärr inte verkar känna till över huvud taget.
Rapporten är för övrigt fylld med intressanta och specifika exempel på varför skyddade områden är viktiga. Ett sådant exempel beskriver fladdermöss i Mexiko (Tadarida brasiliensis) som äter skadeinsäkter. Däribland två typer av mal som går hårt åt bland annat majs och tobak. De levererar därmed en väldigt värdefull ekosystemtjänst som sträcker sig långt bortom deras hemvist i Mexikos skyddade naturskogar när de varje år migrerar norrut till Texas tillsammans med sin föda. Jag tycker det var dags att fladdermössen fick upprättelse, ett erkännande av den nytta de gör i naturen, efter inblandningen i ebolaepidemin.
I den andra rapporten som just kommit ut och som jag för tillfället läser sammanställer IUCN statusen hos världens alla Världskulturarv. Rapporten heter ”World Heritage Outlook 2014” och slutsatsen är att 60 % av alla områden som klassificerats som världskulturarv kommer kunna bevaras på ett bra sätt. 54 % sköts om på ett bra sätt. Det låter ju ok, men det betyder ju också att nästan hälften är starkt hotade. Jag blev direkt nyfiken av hur det specifikt ser ut för Rwenzori, och glädjande nog verkar just det området vara ok även om det finns ”concerns”. Värre är det för det andra världskulturarvet jag besökte i Malawi för två veckor sedan, nämligen Malawisjön (Lake Malawi National Park). Där finns det ”sifnificant concerns”, vilket inte känns kul då man såg hur enormt beroende lokalbefolkningen var av sjöns ekosystemtjänster.
Rapporten sammanställer inte bara statusen just nu utan går också igenom de stora framtida hoten mot dessa områden. Föga överraskande rankas klimatförändringarna/temperaturhöjningarna som det största tätt följt av gruvdrift, energiutvinning och annan exploatering.
