Göran Wiklund
Paul Krugman, dem amerikanske nobelpristagaren i ekonomi, har skrivit en lysande klar och pedagogisk artikel i New York Times om klimatet och vad vi bör göra åt det. Han menar att bland ledande ekonomer finns ingen oenighet om att åtgärder måste vidatas för att komma till rätta med klimatförändringen och att åtgärderna är ekonomiskt försvarbara. Däremot att synen på hur och när växlar. Hans egen slutsats är att inför risken av en storskalig katastrof är det nödvändigt att agera tidigt och kraftigt. Han tar också loven av de klimatskeptiker som med hänvisning till att sistlidna vintern var kall i Amerika försöker visa att den globala temperaturen inte ändras. Artikeln är lång men läsvärd och lärorik!
Lysande hopp för mänskligheten strålar i världsmörkret, när ekonomer av Nobel-Klass,som nu Paul Krugman, med tyngd kommunicerar ut över världen:
att ”det bland ledande ekonomer finns ingen oenighet om att åtgärder måste vidtas för att komma till rätta med klimatförändringen och att åtgärderna är ekonomiskt försvarbara. Däremot att synen på hur och när växlar.”
Nobelpristagare Paul Krugman och hans vänner inom professionen ekonomi inser uppenbarligen faran i förbrukningssamhällens världsvida acceleration, då han menar att ”risk finns för storskalig katastrof, vilket gör det nödvändigt att agera tidigt och kraftigt.”
Må dessa ekonomer av världsklass basera sitt tänkande, vad gäller sökandet efter lösning på allas vårt problem, klimatförändringen,denna gång ha som orubblig utgångspunkt orubbliga fakta, till exempel:
1/ Jorden är livets förutsättning
2/ Jorden är en fysisk begränsning
3/ Förräntningskravet å kapital är den perpeetum-mobile som driver världsekonomin till oupphörlig fysisk expansion – inom jordens fysiska begränsning.
Ett sånt förfarande är naturligtvis en ”raketfärd” mot den totala katastrofen.
Det känns lugnare nu, när tungviktare inom ekonomi nu tar tag i allas vårt problem, Problemet, vår ödesfråga!
Krugman menar att oskerheten om vad som kan hända är ett tungt skäl för att agera nu ”the big bang view” som han kallar det.
Han menar att politikerna måste ha ett mycket långt tidsperspektiv, mycket längre än vad privata investare har när de genom att tillämpa en nuvärdesfaktor kommer fram till att det kostar mindre att göra något i framtiden och att vi därför kan vänta. Krugman vill att ett ton utsläppt CO2 idag är lika mycket värt som ett ton utsläppt om hundra år eller ännu länge fram. Han står därmed i princip på samma sida som Nicholas Stern.
Något skrämmande är det, om politiker anammar privata investerares ”sköld”, nuvärdesfaktorn,som förklaring till det oekonomiska i att agera i nutid.