Varför har ekonomerna tolkningsföreträde?

Det är en fråga som Anders Wijkman ställer i DNs pågående artikelserie Min stund på jorden om klimat och moral. Han menar att vi bör lyssna mer på vetenskaplig forskning. Vi befinner oss i en ny geologisk epok, Antropocen, där människan utgör den dominerande kraften för förändringen i jordens livsuppehållande system och det är vetenskapen som bidrar med kunskap om detta.
Något som förefaller mig helt sanslöst är det som sker i USA. Oljeindustrin har ett inflytande över politiken som bara blir begripligt när det uppdagas att politikerna tar emot enorma belopp från denna sektor för sina valkampanjer. Att det finns klimatförnekare i senaten är därmed inte så konstigt. Oljeföretagen finansierar också tankesmedjor att lägga ut rök i fråga om klimatfrågan. Men det finns andra galenskaper: Den senaste är att delstaten Kansas nu lagstiftar emot att skattepengar ska kunna användas för hållbar utveckling. Det som min kollega Mårten Lind säger på Facebook: Där är det 1 april varje dag. Genom nyupptäckta fossila tillgångar har USA plötsligt förutsättningar att bli självförsörjande på energi och då försvinner delvis intresset för förnybar energi. Och det kommer ju inte att finnas något intresse från oljeindustrin att avstå från att upp och släppa ut i atmosfären allt det kol som nu är bundet i marken.

Wijkman låter inte särskilt hoppfull. Politiker tänker på makt och att bli omvalda, företag på nästa kvartal och aktieägarnas ekonomiskt bästa. Han sätter sitt hopp till väljarna och tror att politiker undervärderas dessa. Att allt fler vill se ett ledarskap i fråga om de stora framtidsfrågorna.

De frågor vi står inför är helt nya för mänskligheten. Vi måste ta oss samman för att kunna fatta beslut av en helt annan omfattning än någonsin tidigare. Ett historiskt kliv togs när stater bildades och gavs makt att fatta beslut som är bäst för medborgarna, men som inte alltid gynnar alla. Nästa jättekliv är att sluta tänka nationalistiskt och fatta beslut som är bäst för klotet och oss alla som bor på det och kommer att bo på det. Och det gäller inte bara klimatet utan alla de områden som Johan Rockström och vetenskapen kallar ”planetary boundaries”, trösklar som vi inte får överskrida därför att processer då sätter igång som vi dels inte kan hindra och dels är irreversibla.
Det kräver solidaritet uppväxlad till en ny nivå. Eller med Wijkmans ord: Moraliskt handlar det om global rättvisa och ansvar för kommande generationer.