30 april 2020
Biologisk mångfald för sin egen skull
När jag var barn hälsade jag våren välkommen på ett rätt innerligt sätt. Inte som Ronja – med ett skrik – utan jag la mig ner bland vitsipporna, kände på blad, tittade nära på knoppar, luktade på marken, lyssnade på alla vår-ljud som insekter, fåglar och smådjur skapar. Jag kommer ihåg känslan: lycka med ett stråk av vemod för att jag på något sätt inte riktigt hörde ihop med nyckelpigorna, daggmaskarna, blommorna och träden. Jag var en betraktare, och dessutom en som var med och förstörde. Där kom vemodet in.
Lite äldre läste jag (inte så otippat) biologi på universitetet. Fascinationen fortsatte och blev ännu djupare i takt med att jag...