Blogg Karma, så här inf...

Under hösten har jag gjort något helt annat än det jag normalt brukar göra. Jag har gått en yogalärarutbildning på en studio här i Stockholm. Jag lockades in i yogan av rörelserna, utmaningen att lära mig att göra saker som jag aldrig tidigare har förmått – stå på händer, böja ryggen i en brygga, komma upp i handstående (med lite stöd förstås, men ändå…). Att hitta en andning och en rytm i solhälsningarna som stillade sinnet och fick mig att glömma det som händer bortanför mattan. Det var det som lockade, att kanske bli lite starkare, lära mig lite mer om hur jag ska kontrollera min kropp.

Men det var inte det jag fick med mig. Inte bara i varje fall.

Jag har lärt mig något om att vara människa tillsammans med andra människor, vad yogafilosofin säger om hur vi ska vara mot andra, mot oss själva, och varför. För syftet med yoga är inte att kontrollera kroppen, det är att kontrollera sinnet – eller att stilla det.

Jag golvades redan första helgen. Allt jag har tänkt fick ett sammanhang. Och jag tog stora kliv ut ur min komfortzon. Hur har det med hållbarhet att göra? Jag kommer till det. Typ nu.

Kommer ni ihåg Mahtma Gandhi? Såklart. Och Ahimsa? Jodå. Icke-våldsprincipen. Vi hade nästan en hel dag med samtal kring Ahimsa (uttalas förresten ahinsa). Det handlar om att inte skada, inte göra ont, att alltid sträva efter att göra gott mot allt, inklusive sig själv. Det bör vara basen i alla våra beslut: kan det här skada någon? Något? Läraren sa att det i grunden handlar om att vi ska älska alla, och jag höjde förstås handen och frågade om det även inkluderade Trump och Bolsonaro. Det kändes nämligen liten svårt, sa jag. Han, Satyadev, sa att kanske inte älska då, men om jag kan föreställa mig dem som små barn och åtminstone känna compassion..? Och ja, faktiskt. Det går. Det händer något då när man medvetet går från att vara misstänksam, avvaktande, snabb till ilska (på andra trafikanter, en oresonlig byråkrat, någon med en annan åsikt). Sinnet stillnar.

En annan sak vi pratade om var Asteya. Icke-stöld, kan vi översätta det till. Men det handlar inte bara om att inte rycka väskor från äldre damer på stan, eller ens stjäla någons idé. Grunden är att inte ta något som inte tillhör en själv. Att inte lägga beslag på ett för stort utrymme på planeten, inte släppa ut eller använda mer än vi har rätt till. Det handlar om att allt vi gör får en konsekvens. Om jag flyger till Kerala, till exempel (eftersom jag egentligen drömmer lite om att göra det…) så släpper jag ut fyra gånger mer växthusgaser på en resa än jag ska släppa ut på ett år. Och vem tycker jag då ska släppa ut mindre för att kompensera för min resa? Eller tycker jag att det är ok att någon, någon annanstans, en annan tid, får bära konsekvensen och får ett lite svårare liv? Det är att stjäla miljöutrymme från någon annan.

Och så pratade vi om Aparigraha, non-attachment. Att inte definieras av eller fästa sig vid saker. I en tid av hämningslös konsumtion känns det som ett viktigt budskap. Eller som min son uttryckte det: ‘Det är som att skjuta en shoppingvagn framför sig. Om man köper mer och mer blir vagnen bara tyngre att hantera. Och att köpa mer föder ofta en vilja att ha ännu mer.’ Det handlar om att säga att det räcker nu. Det här är tillräckligt för mig.

Yogan är förstås så mycket mer, men så här inför jul kände jag att det var det här jag vill dela med mig av. Att vilja väl mot alla, inte skada varken sig själv, andra eller planeten. Inte stjäla från andra, inte heller kommande generationer. Och att hitta en nivå av tillräcklighet.

Your comment has been successfully submited.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.