Göran Wiklund
Det talas vitt och brett om att man inte ska känna flygskam. Men är det något fel på skam? Är det inte en helt naturlig psykologisk mekanism som man känner när man vet att något inte är rätt, att ens beteende inte är acceptabelt antingen därför att det inte står i överensstämmelse med ens egna värderingar eller samhällets och omgivningens moralsyn eller för den delen lagar?
Känslan av skam ligger också nära ett annat begrepp som det inte talas så mycket om i det här sammanhanget, men som kanske skulle aktualiseras, nämligen samvete. Klimatsamvete. Är det så att skam är den känsla jag känner när jag gör något som tummar på mitt samvete.
Skam är en obehaglig känsla, något man vill skjuta ifrån sig, något man helst vill slippa. Visst, men är det inte just den känslan som ger en tydlig fingervisning om att jag är på fel väg och måste orientera om mig. Att intala sig att inte känna skam blir då sätt att tränga bort en känsla som faktiskt är en hjälp. Att inte behöva känna skam, som jag hör politiker säga, blir ett sätt att utlova att klimatkrisen kan fixas utan att individer minskar sina klimatfotavtryck.
Det finns många sorts skammar: flygskam, barnskam, bilskam, köttskam. Men vad säger detta? Det betyder att vi behöver ändra på oss. Klimatkrisen innebär att skamkänslor är helt naturliga och viktiga väckarklockor. Att det kommer att kosta på att agera sig ur skamkänslan är en annan sak. Det kommer att kosta på, eftersom det innebär att ändra vanor och livsstil. Men så länge det finns skam finns det hopp! Låt den suga tag i dig. Må riktigt dålig. Känn ånger. Sov dåligt. Ur detta kommer nya beslut och ställningstaganden. Det är så personlig förändring går till.
Ordet flygskam är ett uttryck som myntats i Sverige och som nu sprider sig till andra länder. Att vi i Sverige lyfter upp skammen på bordet är kanske vårt viktigaste bidrag till att lösa klimatkrisen!
