Gästbloggare
Dammet har lagt sig, trumslagen har tonat ut, de ivriga fjärilarna i magen har stillat sig och jag har sovit gott några nätter. De senaste månaderna har för mig delvis präglats av förberedelser inför March for Science, manifestationen som hölls över hela världen för att hylla vetenskap och forskning – som en motvikt mot faktaresistens och ett samhällsklimat där en åsikt väger lika tungt som fakta. ”Jag känner så – det är min upplevelse” har blivit alltför vanliga argument, tillsammans med ett alltmer utbrett förakt och misstro mot det som ibland kallas ”elit”.
Vi var ungefär 2 500 tappra i Stockholm, jag har inte hunnit gå genom hur det har gått i de andra städerna. I Washington DC och i Chicago var det runt 40 000 som tågade. Människor i ungefär 700 städer tog på sina skor, greppade plakaten, gick ut genom dörren och samlades för att visa stöd för det som har givit oss nästan allt vi har idag. Och det som krävs för att vi ska kunna fortsätta ha ett gott liv.
I Stockholm hade vi storslagna talare, med forskare, innovatörer, journalister och politiker. Ola Rosling förde sin fars arv vidare, och talade om vikten av vetandet, att människor ska ha rätt information och kunskap. Han talade om hur världen har – på många sätt – blivit en bättre plats att leva på. Men budskapet som förs ut är att allt blir sämre, och hur ska man då motivera ett fortsatt arbete? Varför ska vi fortsätta med bistånd om folk bara blir fattigare? Om flickor inte får gå i skolan? Varför ska vi fortsätta arbeta för demokrati och utveckling om det inte ger några resultat? För att inte tala om risken för apati och uppgivenhet om allt bara verkar bli sämre.
De mörka historierna föder rakt in i de grupper som vill ha hat och polarisering, de som talar om ”systemkollaps” och som vill ha rädda människor. Det är inte vad som behövs nu, i den här oroliga tiden. Vi behöver inspirerade och handlingkraftiga människor som tror på framtiden och som orkar arbeta även när det kärvar. Vi behöver mer av de goda historierna, de goda nyheterna. Och där kommer vetenskapen in som en fantastisk källa, och där måste journalisterna, lärarna och alla kommunikatörer plocka upp de här fantastiska hoppingivande berättelserna. Om larven som äter plast, och som kanske kan vara en del av lösningen på plasten i haven. Om att tigrarna ökar i Indien. Att England har haft sitt första hela dygn utan att använda någon fossil energi. Och att flera tropiska sjukdomar nästan har blivit utrotade.
Mitt under en ”post-Trump-depression” under vintern hittade jag i mitt flöde ett inlägg om initiativet March for Science, och under ett par dygn anmälde sig hundratusentals människor som intresserade av initiativet. Där någonstans började mitt hopp om världen spira igen, och när jag såg att det även i Stockholm fanns planer på att manifestera så anmälde jag mig som frivillig och gick in med hull och hår för att hjälpa till med det jag kunde. Det har varit några roliga månader, med möten med helt nya bekantskaper från forskarvärlden och från andra delar av samhället. Människor med öppna sinnen, fötterna på jorden och huvudet i skyn. Om en dryg vecka samlas vi igen för att ta nästa steg. För den här marschen var bara början. Följ oss gärna på nätet och på facebook
