Gästbloggare
Efter en genomgång av klimatavtalet med Sveriges klimatambassadör Anna Lindstedt står det klart att avtalet var en stor seger för multilaterismen och den franska diplomatin. Att Frankrike gav ordförandeskap till Bolivia och Venezuela var strategiskt viktigt eftersom de med ansvaret tonade ner sitt motstånd mot marknaden.
187 st länder lämnat in sina frivilliga bidrag på utsläppsminskningar, INDCs. Nord Korea, Syrien och Nicragua, har ställt sig utanför och det återstår att se vad som händer med dom. Det har kommenterats kring att det varit för låg ambition i bidragen, INDCs och varför länder har fått rapportera enligt en ”fri metod”. Anledningen är att alla länder inte har samma förutsättningar. Tex har Sverige basår 1990 och flera länder har inte statistik från så långt tillbaka.
Avtalet skrivs under den 22 april 2016 och börjar gälla 2020. En framgång är den ambitionsavstämning som ska ske vart femte år, en revision av hur långt man har kommit och förhoppningsvis kan man inspirera varandra med goda exempel.
Generellt i avtalet har man enats om ett gemensamt men differentierat ansvar. Man har kommit ifrån uppdelning av så kallade i- och u-länder.
Vikten av klimatkompensation, åtgärder i andra länder kommer att vara lika viktiga men verkar samlas under ett gemensamt namn ITMO (Internationella överförbara utsläppsminskningar). Det kommer att övervakas av COP och gälla alla länder, inte bara att rika länder som köper reduktioner i fattiga länder. Exakt vad det betyder, det får vi återkomma till 2020.
Här kan du se inspelningen från ”Efter COP” med Anna Lindstedt och Lars Zetterberg
