Göran Wiklund
Kan man se några tendenser och eventuellt dra några slutsatser av Coronapandemin som går att överföra på hanteringen av klimatkrisen och krisen för den biologiska mångfalden?
Vilja att lyssna på experter
Det finns ett underliggande symptom i det globala samhället: Ovilja att lyssna på experter. Men det verkar som att vi idag lyssnar på evidensbaserad vetenskap och experter igen. Tyckare och populister får mindre utrymme. Kommer detta att överföras också på de andra stora hoten vi står inför? Kommer röstsamlande populistpolitiker bli mindre trovärdiga?
Staten behövs
Förhoppningen att marknaden är bäst på att lösa samhällsproblem har kommit på skam. Staten behövs och statens investeringar är nödvändiga för att inte människor ska drabbas. Det betyder att nedmonteringen av statsapparaten och att överlåta för samhället viktiga funktioner till fri företagsamhet tycks kommit till vägs ände. När det krisar visar det sig att samhällsapparaten måste träda in och måste ha resurser. Det talas till om med om att flytta beslutsfattande från kommuner och regioner tillbaka till staten.
Reagera kvickt
Inför Coronautbrottet har diskussioner förts om vikten att reagera snabbt och resolut. Att vara förtänksam, är det något vi nu lärt oss, som gör att vi inte väntar och ser ifråga om klimat och biomångfald? Coronakrisen lär oss att det blir ofantligt mer resurskrävande och dyrt om man väntar tills krisen väl slår till. Att planera i förväg, att skapa resiliens och buffertar i systemen är god ekonomi. Till exempel ha lager av nödvändiga produkter. Att ha krisorganisationer på plats. Frågan är om vi kan ta med oss detta till även andra krisområden orsakade av temperaturhöjningen? Det är en lärdom som började sätta sig redan vid de stora skogsbränderna.
Utsatta
Pandemin har gjort att frågan om att skydda utsatta grupper av människor har kommit upp på ett påtagligt sätt. Kanske det banar väg för motsvarande uppmärksamhet på klimaträttvisa och alla som kommer att drabbas av missväxt och svält?
Mobilisering
Coronaviruset har medfört en global mobiliseringen. Det går alltså att åstadkomma en sådan. Kommer det att underlätta att göra på samma sätt inför klimatkrisen? Det visar sig vid COP-mötet i Glasgow i höst….
Näringsliv eller död
Nu diskuteras på allvar om människoliv är viktigare än ekonomin. Eller ska vi rädda näringslivet även om det innebär att fler människor dör. Men att rädda liv kan innebära att fler drabbas av arbetslöshet och lidande. Ska nödhjälp främst gå till välfärd och inte till företag? Det är viktigt att den här diskussionen kommer upp för den sätter fokus på det axiom som varit rådande; att ekonomin alltid kommer först, att företag ska räddas även om det betyder minskad välfärd. Klimatkrisen kommer att behöva den diskussionen.
Arbetslöshet
Ingen skillnad om man blir arbetslös på grund av Corona eller klimatkrisen. Hjälper samhället till i det ena fallet förefaller det naturligt att göra det i det andra. Hjälper samhället företag i det ena fallet borde det vara självklart att göra det i det andra. Men med ett stort MEN: Under förutsättning att företagen inte medverkar till klimatkrisen.
Lokalt beroende
När småföretag drabbas och kanske upphör försvinner en infrastruktur som gör att samhällets inte längre fungerar. Det är något att ta med sig. Det måste finnas en balans mellan stort och smått, mellan globalt och lokalt. Global handel, långa transporter, just in time, måste balanseras med lokalt serviceutbud och handel. Frisörer, kemtvättar, skoaffärer, gigföretagare, massörer, kaféer, bokhandlare. Vi uppmanas att handla lokalt. För om vi inte gör det är denna infrastruktur borta en vacker dag och då saknas den.
Hållbarhet
Många företag lägger hållbarhetsarbetet på hyllan när affärerna påverkas. Men de företag som mitt i pandemin fortsätter resan mot hållbarhet, engagerar sig altruistiskt, socialt, uppoffrar sig, skapar underlättande lösningar eller inte delar ut pengar till aktieägare kommer att bli ihågkomna. De bygger upp en goodwill som betalar tillbaka sig många gånger om. Fler företag kommer att inse att ansvar rymmer affärsmöjligheter. Klimatkrisen är en möjlighet…
Förnybar energi
En bransch som inte tycks påverkas av pandemin är produktionen av förnybar energi. Det är bra att ha med sig inför kommande kriser. Att tackla klimatfrågan genom att staten går in med tungt stöd till förnybar energi, lagringsteknik och avveckling av fossil energi ligger nu närmare som en möjlighet. Eftersom det är riskfritt. Det ökar också resiliensen i samhället i och med att produktionen är utspridd. Men det är framför allt nödvändigt för att få stopp på de stora utsläpparna.
Uppoffringar
Corona har fått till följd att människor går med på personliga uppoffringar. Att stanna inne är ett stort ingrepp i personlig frihet. Men vädjan om solidaritet och personligt ansvar, att ändra sina vanor har accepterats av flertalet. Är denna villighet och erfarenhet av att även jag kan ändra mitt beteende, mina resvanor och köpvanor något som vi tar med oss? Som gör att regeringen tar sitt ansvar och inte fortsätter att låtsas som att klimatkrisen inte kommer att påverka vår livsstil, vågar vädja till oss att det också kommer att kräva personliga uppoffringar och att det annars kan bli fråga om att införa olika restriktioner?
Nysolidaritet
Vi har nu fått lära oss och accepterat att det inte duger att bara tänka på sig själv utan inse att jag själv är en risk för andra och därmed för sjukvården. Tar vi med oss denna insikt, så att vi tänker att genom att jag inte anpassar mig till klimatkrisen så förstör jag för andra? En renässans för solidaritet? Jag är dock inte säker på detta när jag hör att försäljning av vapen och ammunition ökar i USA och vi ser det i det i och för sig harmlösa men ångestdrivna beteendet att köpa på sig toapapper som kommer att räcka i många år, det vill säga börja barrikadera sig.
Frihet omdefinieras
De unga anklagar den äldre generationen för att inte agera på klimatkrisen, inte ge de unga en framtid. Coronaviruset är speciellt farligt för den äldre generationen. Detsamma gäller i fråga om extrema värmeböljor; det är de gamla som drabbas värst. Det kommer att vara de mest utsatta som kommer att få det svårast när klimatkrisen fördjupas. Det är den generation för vilken ohämmad konsumtion varit en självklarhet, ett uttryck för personlig frihet och som inte haft en tanke på att jorden resurser till sist tar slut. Är det någon som ser ironin i detta? Kommer begreppet frihet att omdefinieras? Från att slippa ta ansvar till att vara fri att ta ansvar?
Kreativiteten blommar
När det ofrånkomliga inträffar, när krisen trängt in i medvetandet och accepterats. Då flödar kreativitet, samarbete, generositet, värme. Det som definierar det bästa hos mänskligheten. Det är en påminnelse och en insikt som man kan lita på att vi tar med oss till klimatkrisen.
Jordens lunga
Våra regnskogar som kan ses som jordens lungor förstörs och försvinner i rask takt. Corona slår mot våra lungor, vi får svårt att andas. Är inte det en metafor och en symbol för vad vi håller på med? Metaforen brister i så måtto att regnskogarna tar upp koldioxid medan våra lungor tar upp syre. Men lungor eller ej, vi rycker bort den ekosystemtjänst som naturen tillhandahåller och som vi är beroende av. Att vi är en del av naturen. Kan den insikten sjunka in?
Hänger ihop
Är Corona och klimatkrisen hopkopplade? Är pandemin ett utslag av klimatkrisen? Bland annat den engelska professorn Jem Bendell tror att vi genom att förrycka den naturliga balansen inom ekosystemen lägger grund för sådana företeelser som virusutbrott. Då kan vi vänta oss att det kommer fler pandemier. Då finns det ännu större anledning att ta klimatkrisen och krisen för den biologiska mångfalden på allvar.
