På anläggningen Lilla Nyby sorterar Eskilstuna Energi och Miljö material för återvinning. Sorteringen är optisk, vilket innebär att materialet sorteras med hjälp av kameror som går på påsens färg. Orange påsar som innehåller plastförpackningar skickas med en rapp smäll ut till höger, gula påsar med pappersförpackningar skickas ut till vänster. Ibland blir det fel. Påsarna ligger för tätt på det löpande bandet och kamerorna hinner inte med, enstaka påsar hamnar i fel container. Då finns Andra chansen, en manuell slutkoll där enstaka felsorterade påsar flyttas till rätt container.
Vi är på studiebesök på Lilla Nyby, som en del i våra strategidagar. Klockan är fem på måndag eftermiddag och vi börjar bli lite trötta. Vi har ägnat dagen åt att diskutera vägen framåt, allt vi vill åstadkomma, hur vi ska rädda världen. Vi vill mycket, ibland mer än vad vi som individer kan leverera med någon sorts personlig social hållbarhet i behåll. Kraven vi ställer på oss själva är ofta höga och i alla fall några av oss har en inre kritiker som inte bara är skoningslöst hård, utan ibland rent av elak och helt obönhörlig, de gånger vi misslyckas.
Jag misslyckas många gånger varje dag. Trots listor och mobillarm glömmer jag ibland något jag lovat göra, jag tappar humöret eller tappar kaffekoppen i golvet. Jag har otur när jag tänker, säger något okänsligt, eller misslyckas med tekniken på ett kundmöte. Det min inre kritiker emellanåt säger till mig vid de där tillfällena skulle vara grund för polisanmälan om det sades högt, till någon annan. Och när jag står där i kontrollrummet på Lilla Nyby och hör dem beskriva det optiska sorteringssystemet tänker jag att ”Till och med en sopa får en andra chans, varför är vi så hårda mot oss själva”.
En sådan hårdhet riskerar att göra oss sjuka av stress, och psykisk hälsa och psykosocial arbetsmiljö behöver vara en del av arbetet med den sociala hållbarheten. Sedan ungefär ett och ett halvt år finns nya föreskrifter från Arbetsgivarverket (AFS 2015:4) som säger att arbetsgivare måste säkerställa att anställda inte har en ohälsosam arbetsbelastning, och att de ges möjligheter till återhämtning.
Hos oss, på U&We och ZeroMission, arbetar vi för att vara en tillåtande arbetsplats. Vi är långt ifrån perfekta men vi försöker ha högt i tak och brett mellan väggarna. Det ska vara ok att visa sina känslor, och att låta bli. Det är ok att ha en mindre bra dag och be om hjälp att komma vidare. Vi ska verka i en anda av generositet, mot varandra och mot våra kunder. Vi försöker ha ett pågående samtal om hur vi kan förverkliga värden som omtanke, ömsesidighet, öppenhet och samförstånd i vardagen. Om hur vi kan vara modiga, dela med oss av kunskap och ha roligt i det arbete vi gör. Vi trivs på vår arbetsplats. De samtal och medarbetarundersökningar vi har bekräftar det. Men hur når vi den där inre kritikern, vår egen och kollegornas? Den där som emellanåt behandlar oss sämre än en sopa.
