Dagens gästbloggare är Gunnela Ståhle, ordförande för Vi Konsumenter. Gunnela har arbetat med bland annat säker mat och djurskydd i över 25 år. Vill du läsa fler av hennes texter finns mycket matnyttigt på Gunnelas Blogg.
I juni i år antog riksdagen en livsmedelsstrategi för jobb och hållbar tillväxt i hela landet. Den har som målsättning att en öka den svenska produktionen av mat. Strategin säger att vi ska öka produktionen på ett hållbart sätt, att de nationella miljömålen ska uppfyllas, att arealen naturbetesmark ska öka och att djurskyddet ska behållas på en hög nivå. Men vad som ska öka och hur är man inte överens om. Är det regelverk som ska styra hur produktionen ska gå till eller är det konsumenternas och marknadens efterfrågan som ska forma utbudet? Regeringen har preciserat en ökning av den ekologiska arealen och andelen ekologisk mat i den offentliga konsumtionen, något som kritiserats av Alliansen, som anser att det är konsumenter och marknaden som ska styra utbudet.
Som argument för en ökning av matproduktionen används ofta den dåligt underbyggda uppgiften att varannan tugga är importerad. Uppgiften om 50 % bygger på handelsbalansen d v s pengar och inte på kg mat. Som exempel kan nämnas att självförsörjningen på ägg är närmare 90 %, mjölk likaså, griskött är ca 73 % och kyckling 65 %. Beroende på vad man representerar så tolkar man regeringens signaler på olika sätt. Lantbruksnäringen, LRF, gör sin tolkning av stärkt konkurrenskraft:
”Förenkla reglerna, lär av goda exempel i andra länder och branscher. Se till att villkoren i form av regler, skatter och avgifter ligger på samma nivå som hos våra konkurrentländer” säger Palle Borgström, LRF.
Lantbrukets representanter kräver att berörda myndigheter som Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen ska ha jordbrukets konkurrenskraft som del av sin instruktion. Vi har redan sett effekten av detta genom fler godkända bekämpningsmedel och att Jordbruksverket föreslår lättnader i djurskyddsreglerna för lantbrukets djur. Verkets hantering av nya djurskyddsföreskrifter för grisar, har föranlett två JO-anmälningar, protester från tio framstående forskare och 60 000 namnunderskrifter, insamlade av två djurskyddsorganisationer, som kräver att Jordbruksverket ska dra tillbaka sitt förslag och avvakta det beslutade vetenskapliga rådet. Jordbruksverket framhärdar med sitt förslag och hänvisar till krav på konkurrenskraft, förenklingar och flexibilitet.
Varför ska vi välja svensk mat om den produceras på samma sätt som i konkurrentländerna och dessutom alltid kommer vara dyrare på grund av klimat, skatter, byggkostnader, löner o s v. Vad är egentligen konkurrenskraft? Är det bara låga produktionskostnader? Svenska mervärden, som djurskydd, låg antibiotikaförbrukning, miljöaspekter och klimathänsyn har visat sitt värde för svenska konsumenter. Efterfrågan på svenska livsmedel ökar och man betalar mer för dessa än för importerad mat. Handeln har tagit sitt ansvar, märker med svenskt ursprung och prioriterar svensk råvara.
Nordiska ministerrådet tog 2013 fram en rapport kring aktuell forskning kring hållbar konsumtion. Den tar upp tio myter kring hållbar konsumtion och visar med önskvärd tydlighet att ska vi uppnå en hållbar konsumtion, så är det en myt att detta löses genom att konsumenterna går före.
”Regeringarna måste leda övergången till hållbarhet genom att skapa samhälleliga strukturer som gör hållbar livsstil till standardalternativet. Bindande lagstiftning är ofta det mest effektiva styrmedlen för att förändra konsumtionsmönster”.
Det innebär att det krävs ett politiskt ansvar att fastställa regler för hur produktionen ska gå till när det gäller djurskydd, livsmedelssäkerhet, miljö- och klimathänsyn. Att lämpa över dessa frågor till konsumenter och marknad är både orimligt, omoraliskt och ansvarslöst. Konsumenter har också ett ansvar, men man kan inte begära att en konsument i köpögonblicket ska veta hur grisarna har det eller att havregrynen odlas med miljöhänsyn. Jag som konsument vill kunna lita på att svensk mat är det bästa hållbara alternativet.