Göran Wiklund
”I am not what happend to me. I am what I choose to be.”
(Carl Jung)
Klimatfrågan berör var och en av oss när det gäller de negativa konsekvenser som till sist uppstår. Hur förhåller vi oss till det? Många säger att det måst vara slut på pratet, det är dags för handling. Då kan det vara på sin plats att diskutera lite olika sätt att ta ansvar för sitt handlande. Först ska dock sägas att klimatansvaret absolut inte enbart kan utkrävas av individer utan det är främst en politisk fråga. Men efter att ha konstaterat detta kan man ändå tala om individens ansvar.
När det gäller ansvar kan man göra en distinktion mellan två förhållningssätt: relativt ansvar respektive absolut ansvar. Det relativa ansvaret innebär att jag tar ansvar och gör vad jag åtagit mig under förutsättning att andra gör det. Att mina föräldrar, barn, bekanta, kollegor, chefer gör vad de åtagit sig. Jag sopsorterar under förutsättning att grannarna inte slänger allt i samma tunna. Jag stänger inte av vattenkranen när jag borstar tänderna, om ingen annan i familjen gör det. Jag skriver ut dokument på två sidor om jag ser att andra göra det, annars inte. Jag kör bil till jobbet eftersom chefen gör det. Jag släcker skrivbordslampan när jag går på lunch under förutsättning att kollegorna vid de andra borden gör det. Får jag frågan varför jag inte hållit mitt löfte ursäktar jag mig med att andra inte höll sitt. Med det relativa förhållningssättet låter jag det som andra gör bli avgörande för vad jag själv gör, alltså blir mitt ansvarstagande relativt eller villkorat. Man kan säga att jag styrs utifrån och av yttre omständigheter. Relativt ansvar är också att jag gör något därför att jag får betalt. Jag lämnar in ölburkar eftersom man får pant men vinflaskor struntar jag i. Pengarna utlöser handlingen. Orsaken ligger återigen utanför mig själv.
Det är också typiskt för detta förhållningssätt att jag inte tagit ställning på djupet. Varje gång jag går till affären är det en öppen fråga om jag ska köpa ekologiskt. Det blir priset som får avgöra. Har jag lite bråttom tar jag det som störtskyltas. Har en professor från SLU sagt i DN att ekologiskt är sämre än konventionellt odlad mat slutar jag köpa ekomjölk. Men om alla andra köper ekologiska bananer gör jag det också.
En annan form av relativt ansvar är att låta mina känslor vara avgörande. Vi känner säkert alla igen det hos själva och andra: ”Jag känner inte riktigt för att göra det”. ”Just idag känner jag mig lite låg”. ”Jag har lite huvudvärk, vi får se när jag känner mig bättre”. Alltså, ansvaret är villkorat av att jag först ska må bra.
Det karakteristiska för ett relativt ansvarstagande är att jag håller frågan öppen, vilket innebär att jag tillåter mig att hamna i beslutssituationer.
Om relativt ansvar är ett utbrett förhållningssätt kommer vi inte att komma åt miljöproblemen, eftersom alla väntar på alla. Den här anonyma ”någon annan” ska alltid gå före. Eller de rätta förutsättningarna ska råda. Eller det måste finnas en belöning.
Det andra förhållningssättet är absolut ansvar. Det grundar sig på ett bakomliggande beslut att vara en trovärdig och etisk person, en person som det går att lita på och som håller sitt ord. Då sopsorterar jag därför att jag har fattat ett överordnat beslut att medverka till att lösa miljöproblemen. Det spelar ingen roll om det regnar när jag ska gå ut till soptunnorna eller vad grannarna gör. Jag köper ekologiskt därför att det är rätt att värna miljön. Oberoende av pris och professorer. Jag byter leverantör till vindel eller till etisk pensionsfond även om det är besvärligt. Jag åker kommunalt till jobbet eftersom klimatpåverkan är lägre. Om andras skrivbordslampor är tända eller släckta reflekterar jag möjligen över, men det är inget som påverkar mig. Jag genomskådar mina känslor som till och från vill få mig att välja enkla, lata, snabba, ogenomtänkta beslut. Det absoluta ansvaret styrs inifrån. Min övertygelse, mitt ställningstagande är källan till mina handlingar.
I tredje delen av Matrix, alltså Matrix Revolutions, finns en intressant dialog som belyser vad jag menar med absolut ansvar och som för övrigt tror jag sammanfattar vad hela filmtrilogin handlar om. Neo ligger på marken, till synes besegrad av agenten Smith, som hatar mänskligheten, hatar och vill förstöra allt, inklusive sig själv. (En symbolisk parallell till vad vi gör med miljön och därmed oss själva?)
Agent Smith: ”Why? Why Mr Anderson? Why do you persist?”
Mr Anderson eller Neo (Keanu Reeves): ”Because I choose to.”
Jag har gjort ett överordnat val och det är vägledande. Om tillfrågad varför blir till sist svaret ”därför”.
Med absolut ansvar blir följden att jag är en ledare, en person som andra kan följa. Men det är inte därför att jag ska bli sedd som ledare som jag uppfyller mina åtaganden utan för att jag gör det som är rätt.
Jag tror att vi dagligen, utan att ens märka det, ställs inför hundratals små och stora situationer där vi fattar beslut och gör val som har med miljön att göra. Kan vi utmana oss själva till ett stort och överordnat beslut om ett ekologiskt leverne, att medverka till en bättre miljö? Kan jag oftare göra mig medveten och uppmärksamma alla dessa små situationer där jag tror mig behöva göra val? Det är genom det överordnade beslutet jag blir den jag vill vara.
Absolut ansvarstagande? Egentligen blir tillvaron enklare på det sättet, eftersom jag har tagit det överordnade beslutet och alltså slipper diskutera med mig själv upprepade gånger, känna efter hur jag mår, fråga hur mycket jag tjänar eller sparar eller kolla in vad andra har för sig varenda gång jag står inför ett beslut. Jag minimerar antalet handlingsalternativ. Livet blir enklare.