Aktuellt Blogg Är vi som grodor?...

Det brukar sägas att när man lägger en groda i hett vatten försöker den snabbt komma ur. Däremot, om man börjar med kallt vatten och successivt höjer temperaturen, vänjer den sig men dör till sist av värmen.

Inte vet jag om det är sant, snällt är det i varje fall inte. Men det belyser den situation mänskligheten befinner sig i. Att den globala temperaturen sakta stiger tycks vi inte reagera på förrän det är för sent…

Är det för sent?

Mycket tyder på det. Många tecken hopar sig. Extrema väder som drivs av uppvärmningen av luft och hav. Antingen för mycket regn eller för lite. Orkaner. Översvämningar. Bränder. Risk för icke-linjera förlopp när jordens reglerande system kollapsar: Istäckena, permafrosten, havens förmåga att buffra koldioxid.

Forskarna säger att vi har 10-12 år på oss att få ner utsläppen. Om det inte ska bli katastrof. Men den sker inte då. Katastrofen har redan börjat. Den ökade koldioxidhalten i atmosfären finns redan. Även om vi minskar påfyllningen.

Hysa hopp

Vi ska hoppas att det går att vända utvecklingen. Men en tveeggad tanke. Dels kan den skapa den drivkraft som behövs för att göra en u-sväng. Men hoppet kan också göra att vi blint litar på att det går och blir lugnade. Ungefär som: ”det gick att fixa ozonhålet, då kan vi fixa klimatet också”. Men det går inte att slå sig till ro med ett sådant tankesätt. Det här är en ny situation. Att det kommer att greja sig tar sig bland annat uttryck som att det kommer att utvecklas teknik som drar ner koldioxiden ur luften. Personligen tror jag inte på det. De storskaliga tekniker som behövs finns ännu inte. Jo förresten, det finns en teknik som redan är på plats. Den är helt genialisk. Fotosyntes kallas den. Eller med ett annat ord träd. Alltså: plantera träd. Gör det gärna i form av klimat-kompensation. Då kan företagets kvarvarande utsläpp balanseras och också ge positiva sociala effekter, om det görs i utvecklingsländer. Men geoengineering ligger för långt bort…

Hållbar hållbarhet

Att företag deklarerar att de ska bli hållbara är naturligtvis bra. Det finns mängder med  exempel på att det gynnar affärerna också. Nu blir detta ännu mer tydligt när studenter inte tänker jobba i företag som inte tar klimathotet på allvar. Alltså morgondagens medarbetare!

Tänker vi på hur företag hanterar sin klimatpåverkan finns det ett par saker att säga: Den ena är att ambitionen att minska utsläppen inte räcker till. Att ha reduktionsmål kan se positivt ut, men de mål som sätts är i de flesta fall inte realistiska. Klimatmål måste relateras till klimatvetenskapen och innebära att följa den utsläppsbana som krävs för att få noll klimatpåverkan. NOLL PÅVERKAN. Mindre ambitiösa mål är inte hållbara. Sedan kan man följa Max Burgers exempel och ta ett steg att bli klimatpositiv. Då medverkar man till att återställa, hela, restaurera jordklotet… Eller som vi säger: Planetnytta.

En del progressiva företag hanterar sin klimatpåverkan genom att ha en intern koldioxidkostnad på alla investeringar som övervägs. Klarar en investering en realistisk kostnad för CO2-utsläppen och fortfarande visar lönsamhet får det grönt ljus. Inte eljest. En realistisk kostnad, enligt forskarna, bör då ligga på ca 1000 – 1300 kr per ton CO2.  Gör ett tankeexperiment och multiplicera företagets nettoutsläpp med 1000 kr per ton och lägg det som en kostnad i resultaträkningen. Då visar det sig i många fall att verksamheten går med förlust….

Mitigation och adaptation

Det andra att säga är att mycket av hållbarhet handlar om att reducera sin klimatpåverkan. Man brukar tala om mitigation och adaptation. Om det är kört, dvs vi får en global temperaturhöjning som är 4° eller mer, vad innebär det? Då är det anpassning som gäller för att hållbarheten ska bli hållbar. Företag behöver se kallt på situationen och bedöma vilka olika risker man ställs inför i den situationen. Kan vi fortsätta med business as usual? Det gäller naturligtvis att göra sig fossiloberoende, men kommer vi att få leveranser om det blir ständiga skyfall? Om de anställda inte kan ta sig till jobbet? Om det blir oroligheter och upplopp? Om infrastruktur och energiförsörjning inte fungerar i de länder vi har verksamhet? Om livsmedelsförsörjningen bryter samman? Om ekonomier brakar ihop och köpkraften försvinner? Kan vi då fortsätta som nu? Knappast…

Det är svårt att föreställa sig, men detta scenario måste man ta sig an. I en annan bloggpost har jag beskrivit hur Cuba gjorde en total omställning när Sovjetväldet pajade. Den ger lite vägledning.

Deep adaptation

Det som behövs är att göra riskbedömningar på ett helt annat djup än vad företag  vanligtvis gör  idag. Det som på engelska kallas ”deep adaptation”. Företag måste ge upp hoppet om att om vi minskar utsläppen, så har vi grejat det. Parallellt med att minska utsläppen måste en planering ske som kan kallas: Vad gör vi i så fall?  Deep adaptation innebär att ha beredskap för att stora omställningar och anpassningar kommer att krävas. Omflyttning och nedläggning av produktion. Koldioxidskatt. Skapa resiliens i leveranssystemen. Geografiska områden att hålla sig borta ifrån. Osäljbara produkter. Säljbara produkter. Nya behov som ska täckas.  Inte längre växa varje år. Minskade marginaler. Lönesänkningar. Uppsägningar. 

Förresten

Har ni märkt att media äntligen har vaknat till liv? Äntligen tar man upp klimathotet som vad det är: Ett globalt skräckscenario. Frågan är, hinner vi hoppa ur vattnet?

 

 

 

Your comment has been successfully submited.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.