Göran Wiklund
Trädplantering är inte en seriös metod för klimatkompensation. Det är dags att syna det påståendet.Bland annat har vi hört leverantörer av CDM-projekt (av FN godkända projekt) säga att det förhåller sig så. Den påstådda svagheten med trädplantering är att man inte kan veta att träden kommer att stå kvar.
Plan Vivo är den certifieringsmetod för trädplantering och förhindrad avskogning som U&W [you&we] använder för frivillig klimatkompensation. Projekten görs i samarbete med lokala småbönder genom skogsjordbruk (agroforestry). Bönderna får hjälp att göra en planteringsplan, de planterar träd som växer och binder kolidoxid. Hur lång tid det tar innan träden vuxit färdigt beror på vilket trädsort det är. Därefter är det meningen att träden ska avverkas. De ska alltså inte står kvar. Det ska vara ett uthålligt brukande av jorden. Det innebär att plantera, röja, skörda, plantera, röja, skörda och plantera nytt gång på gång. Precis som vi gör i vårt land. Träden går till virke, möbeltillverkning eller pappersmassa och inbringar ytterligare inkomster till bönderna.
Koldioxidbindningen är kalkylerad utifrån vad en viss landyta genomsnittligt binder under en mycket lång tid. Inte utifrån vad varje enstaka träd binder. Det är det tankefel som görs. Genom att bönderna får ekonomisk ersättning för den klimatnytta de utför uppstår sociala/ekonomiska incitament som leder till en beteendeförändring. De får det bättre och vill fortsätta att ha det så. Alltså sköter de träden för att försäkra sig om framtida inkomster. Precis som här.
Inom parentes kan nämnas att träd som går till virke, möbler och pappersmassa fortsätter att binda koldioxid ända tills de eldas upp eller ruttnar, då koldioxiden återgår till atmosfären. Detta är en pluspost som inte räknas in i koldioxidkalkylen. Inte heller den kolbindning som uppstår genom att träd som växer lagrar koldioxid i marken i form av rötter och nerfallande löv.
