Gästbloggare
#91 Jag är en av de där som verkligen tycker om att träna, där en dag inte är en hel dag om den inte har inneburit någon form av fysisk aktivitet. Jag springer en hel del, är ute i skog och mark och försöker sätta ner fötterna lätt på underlaget. Det går ganska bra, löpsteget förbättras pö om pö. I takt med att mil läggs till mil måste skorna bytas ut, strumporna också. Jag tillhör inte den värsta sortens prylnörd i spåret, men mycket närkontakt med grus, leriga stigar och snåriga skogsvägar sätter spår i träningskläderna, och även de måste bytas ut med jämna mellanrum. Även om mitt löpsteg blir lättare av mycket övning blir mitt klimatfotavtryck ganska snart obehagligt tungt.
Ett par löpsarskor med ungefär 15 kg koldioxid till den globala uppvärmningen. Ungefär lika mycket som om man låter an ”ful-glödlampa” på 100 watt stå och lysa dygnet runt i en vecka. Låter det inte så mycket? Betänk då att en sådan som jag gör av med ungefär två par löparskor per år.
Träningskläder brukar lukta lite illa efter ett tag, typ tio minuter. Därför tillsätter tillverkarna diverse anti-bakteriella ämnen, som triklosan och silver i plaggen, så fördröjer de tiden tills de luktar illa med kanske tio minuter. Ämnena sköljs delvis ut i tvättvattnet, bryts ner långsamt och stannar kvar i miljön under lång tid. De är erkänt miljöfarliga och kan även ha effekter på vår förmåga att fortplanta oss. Få barn alltså. Det känns väl sådär.
När det gäller vanliga kläder och skor kan man som konsument ta ett ganska stort ansvar genom att tvätta mindre ofta och inte byta ut kläder om det inte är nödvändigt. Det är lite annorlunda när det gäller träningskläder. Kompisarna i spåret eller på gymet blir inte jätteglada om jag börjar deklarera att ”jag tvättar inte mina kläder så ofta längre, jag vädrar dem istället för att minska miljöpåverkan”.
Det är väl ingen som har missat att det råder träningsfeber i Sverige och i många andra delar av världen. Löpningen har blivit en folksport. Sportkedjorna har varit fenomenalt snabba på att möta detta genom att skapa behov av diverse teknisk utrustning, snygga kläder och innovativa skor. Däremot är det märkligt svårt att hitta miljövänliga alternativ. Märkligt. Det görs en hel del forskning kring en konsumentgrupp som kallas LOHAS – Lifestyle of health and sustainability. Det är de (vi!) som har ett intresse för och som konsumerar och gör livsval utifrån vad som är hälsosamt och hållbart. Alltså – många av de som är intresserade av sin hälsa (läs: tränar) är också intresserad av att göra hållbara val. Inte alla, men tillräckligt många för att det finns en stor kundgrupp. Mer än en tredjedel av Sveriges befolkning beräknas tillhöra gruppen LOHAS. Ganska många.
Jag roade mig med att göra en snabb ”poll” i omklädningsrummet i morse, frågade de andra träningstokarna om de är intresserade av att hitta miljömärkt träningsutrustning. Det var de, men de hade hittills inte hittat någon som sålde sådant. Inte av de stora sportkedjorna i varje fall. Och så visste de inte riktigt vad som var problemet med de konventionella träningskläderna. Nu vet de det, däremot vet de fortfarande inte var de kan hitta alternativ till konventionella kläder med tungt bagage av klimatpåverkan och miljöförstörande kemikalier.
Så, kära försäljare och tillverkare av träningskläder – fältet ligger vidöppet för den som vill muta in ett marknadssegment – miljö/rättvisemärkt träningsutrustning.
Och här kan ni läsa mer om hur du och miljön påverkas i kemikalierna i träningskläder:
Detta är inlägg #91 i initiativet #blogg100 som går ut på att skriva minst ett blogginlägg om dagen i 100 dagar med start den 1 mars 2014.
