Göran Wiklund
Världsvattenveckan pågår som bäst i Stockholm. Vatten, en ekosystemtjänst som för oss i Sverige det är lätt att ta för given, sinar på många håll i världen. 70 % av allt färskvatten används inom jordbruket för irrigation. Endast 5 % kommer ut som kranvatten. Hos oss är det största vattenproblemet den förorenade Östersjön. Om 20 år beräknas nästan halva jordens befolkning bo i områden med vattenbrist. Vattenfotavtryck är ett begrepp som allt fler företag behöver intressera sig för, eftersom det kan bli en faktor som påverkar allt från lokalisering av fabriker till varumärke och aktiekurs. Att investerare börjar vilja ha koll på vattenriskerna i sina aktieportöljer visas av att Carbon Disclosure Project nu startat Water Disclosure Project för att få stora företag att mäta och rapportera sitt beroende av vatten. Och naturligtvis minska sitt resursuttag. 
Bilden visar en vattenkran som blandar in luft och därmed minskar vattenåtgången.
Förintelsen
av en utav två storheter är ofrånkomlig. Antingen förintar vi oss själva – eller vår livsstil a la Industrivärlden. Alternativ står oss icke till buds. Valet brådskar!
Allla de som auktoriteter inom skilda vetenskaper av media accepterade, NOBEL-pristagare och dem i prestige närstående, som innehavare av lösningen av jordens ökande, allt mer livshotande problem, har i sitt tänkande fel utgångspunkt, varför deras idéer om lösningen utmynnar i felaktiga, faktiskt livsfarliga förslag.
Exemplet Hans Rosling, denne enastående åhörarfängslande föreläsare, sällar sig till massan av auktoriteter som predikar utifrån tanken att ”får vi bara fram ren, icke miljöförstörande energi, så klarar tekniken mat-vatten, miljöproblem och klimatförändringen.”
Sådant tänkande emanerar ur fel utgångspunkt: ”Vi kan fortsätta vår livsstil a la i-värld bara vi får tillgång till för miljön oskadlig energi, outtömlig solenergi t.ex.”
Den tanken är helt galen! Inte bara oljan är en ändlig resurs. Allt material som krävs för produktion av prylar, malmer av alla de slag t.ex, friskt vatten på jorden, i såväl källa, bäck och flod, sjö som hav, frisk mylla, frisk luft, frisk fisk, friskt kött, frisk mat överhuvudtaget, är ändliga resurser, ja, själva livets förutsättning, symbiosen, livsväven med myllret av liv, är av industrialismen omvandlad till en ändlig resurs.
Vi är nu 6 milliarder människor på jorden. Drygt 2 milliarder av oss lever inom I-världen. Vi beräknas vara 9 milliarder om något årtionde. Symbiosen mellan Kapitalismens förräntningskrav å kapital + fattiga mänskomassors strävan efter att bli ”rika”, alltså nå ett liv enligt i-värdslivsstil, driver industrialismen till oupphörlig exploatering av ändliga resurser – vilken ändlighet industrialismen själv skapar, även av jordens naturligt oändliga tillgångar.
Förintelsen av en av två storheter är ofrånkomlig. Antingen förintar vi oss själva – eller vår livsstil a la Industrivärlden. Alternativ står oss icke till buds. Valet brådskar!
***
Hur många generationer känner vi ansvar för? Vår egen? Barnens, kanske? Barnbarnens, eventuellt? Och deras… derasderasderas… ???