Göran Wiklund
En färsk rapport från Swedwatch avslöjar att flera guldgruvbolag i Sydamerika bedriver en oetisk verksamhet som inte uppfyller miljöaspekter och sociala krav. Det rapporteras om förgiftat vatten, markkonflikter med lokalbefolkning och trakasserier av anställda.
Det visar sig att AP-fonderna äger aktier i dessa gruvbolag, 350 milj kr i ett av dem, Newmont Mining. AP-fonderna har ett etikråd som hanterar ansvarsfrågorna för fonderna. DN har ställt frågor till rådets ordförande, Nadine Viel Lamare, och hon säger att de sedan flera år känner till problemen med gruvbolagen, men att de inte tänker sälja sina innehav.
Utan att känna till detaljerna i just detta fall tycker jag detta är ett ofta återkommande svar när det gäller kritik mot AP-fonderna och för övrigt även andra investerare. Man säger att man för dialog med företagen och att man naturligtvis inte kan avslöja vad man pratar om. Men det är sällan man får veta vilka krav som ställs i dessa dialoger, vilka tidsmål för åtgärder man ställer upp och vilka resultat som uppnås. Framför allt ser man sällan att AP-fonderna säljer sina innehav av etiska skäl, vilket borde vara fallet om man har kriterier som inte alla bolag kan klara av. I värsta fall kan dessa dialoger uppfattas som ett sätt att slippa vidta några förändringar i innehaven. Man kan också ana interna konflikter i fonderna där etikrepresentanterna för en ojämn kamp mot dem som förespråkar avkastning som primärt mål och som får bonus kopplad till avkastningen.
Att man fört dialog i flera år och sedan publicerar Swedwatch en rapport som pekar på grava missförhållanden ger inte så höga betyg åt de som fört dialogen. Ska man mena allvar med att ha etiska krav så måste kraven skärpas, så att de blir utslagsgivande. Annars löper AP-fonderna risken att betraktas som riktiga grönmålare.
