Aktuellt Blogg Hög- eller lågrisk...

Följer debatten i DN som startade med en artikel av Filip Johnsson och där Martina Krüger och Stefan Henningsson idag kom med en replik. CCS och Kärnkraft ställs mot förnybara alternativ. Johnsson hävdar bland annat att “alla tekniker behövs” och att det finns alltför stora reserver av kol kvar i marken, trots att vissa hävdar motsatsen, som inte kommer ligga kvar outnyttjade. Därför behövs kärnkraft och framför allt kol och CCS enligt Johnsson. Krüger och Henningsson hävdar motsatsen och stödjer sig på återkommande studier där de visat på att det “går att ersätta dagens beroende av fossila bränslen och kärnkraft med ett hållbart energisystem”. Kärnkraft orkar jag inte debattera här men tänkte iaf skriva några rader om CCS kontra förnybart.

CCS finns redan idag, och kommer med stor sannolikhet bli större, särskilt i sådana länder där det finns stora fossila reserver och där lagringsutrymmen ligger i nära anslutning till utsläppskällorna. Det är “helt enkelt för enkelt” att borra ett hål och stoppa ner CO2 om möjligheten finns lättillgänglig. Att tekniken ska bli så stor att den kan ta hand om merparten av växthusgasutsläppen från fossila bränslen känns dock osannolikt. Tekniken är i de flesta fallen oerhört komplex, särskilt när CO2 ska avskiljas på ett ställe, transporteras en lång sträcka, blandas med andra gasströmmar för att till sist injiceras i marken, ibland off shore. Ofta finns också svåra miljömässiga avvägningar att göra där det i värsta fall kan sluta med att man byter ut ett växthusgasproblem mot ex. ett miljögiftsproblem. Behöver jag tillägga att lokalbefolkningen där tekniken testas ofta är långt ifrån förtjusta. Att svenska staten genom Vattenfall ska satsa på CCS håller jag därför inte med om. Man kan ta ansvar på andra sätt bland annat genom att satsa på förnybara alternativ där kostnadsutvecklingen ser betydligt mer positiv ut än för CCS och Kärnkraft.

Ett begrepp som jag tycker tappas bort i debatten är risk, och där skillnaden mellan de alternativ som debattörerna föreslår är stor. Redan på förhand kan säga att jag propagerar för “lågriskalternativet” 1 à la Krüger och Henningsson. Alternativen är:

1. En investering i förnybara energialternativ innebär ofta en hög investeringskostnad per kW medan den rörliga årliga kostnaden är desto lägre så länge solen skiner, vinden viner och vågorna skvalpar. Har man tur håller anläggningen i flera decennier med näst intill obefintliga kostnader.

2. En investering i framför allt kolkraft (som anses vara mest intressant ur ett CCS-perspektiv) innebär en relativt sett låg investeringskostnad per kW, men den rörliga kostnaden år från år är väldigt hög och dessutom oförutsägbar då marknaderna för olja, gas och kol är extremt volatila.

Alternativ 1 skulle med detta resonemang och för att dra en parallell till finansmarknaden vara energiframtidens svar på ett räntepapper. Stabil och förutsägbar ekonomi. Alternativ 2 skulle vara motsatsen, en högriskaktie. Kapplöpningen om världens återstående fossila bränslen är i full gång, vilket med stor sannolikhet kommer ge högre och mer instabila priser i framtiden. Ekonomin för dessa alternativ blir därför oförutsägbar och troligen högt, trots att den initiala investeringen kan te sig låg och därför lockande för de som inte har så lång framförhållning. Kraftverk ska dock helst stå och producera i några decennier och då gäller det ju att även då ha råd att köpa bränsle till kraftverket, även då priserna skenar.

Idéerna ovan är tagna från Bazilian & Roques. De kommer, genom att applicera portfölj- och riskbegrepp från finansmarknaden på energimarknaden, fram till att man kan reducera risken i världens energiportfölj radikalt. Detta genom att investera i förnybar energi. Boken är mycket läsvärd och mitt boktips till Johnsson, Krüger och Henningsson. Jag tror att dessa begrepp och relativt nya sätt att se på saken skulle kunna låsa upp det ställningskrig med två läger som råder. Liksom Johnsson tror jag att vi i dagsläget inte kan utesluta vissa tekniker. Det ser ju inte riktigt ut som om världssamfundet idag skulle kunna enas om att lämna alla fossila bränslen kvar i marken. Mitt stalltips är dock som sagt att CCS och fossila bränslen i hög grad kommer att diskvalificera sig själva genom höga kostnader och hög risk jämfört med sol, vatten och vind och därigenom utgöra en liten del av den globala energiportföljen 2050. Den som lever får se, bland annat jag om jag har förmånen att få bli 73.

KOMMENTERA

3 Replies

  1. Läste att Marocko investerar stort i solenergi med stöd av, hör och häpna, världsbanken. Väcker hopp om att den arabiska våren (som inte kommit till Marocko än) kan få den långsiktiga effekten att de får demokrati och pengar och vi får arabisk sol i våra eluttag. Tills dess kan man få sol i sitt uttag genom http://www.telgeenergi.se/Privat/El/solavtal/

  2. Tack för din kommentar Jens. Solen kommer starkt och Världsbankens och andras initiativ både på energi- och inte minst skogssidan väcker hopp. Jag ska givetvis teckna mig för 500 kWh solel per år med Telge, nöjer mig med svensk solel men visst vore det kul med arabisk.

  3. End-of-pipe-lösningar känns överhuvudtaget som ett steg bakåt i utvecklingen. Vi skapar ett problem och sen tar vi hand om de negativa konsekvenserna, istället för att se till att problemet inte uppstår till att börja med…

Your comment has been successfully submited.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.