Gästbloggare
Norges ”månlandning” i form av avskiljning och lagring av koldioxid från kraftverk (också kallat CCS från engelskans CO2 capture and storage) som Stoltenberg och andra skrutit om i många år skjuts på framtiden. Inte förrän 2014 kommer beslut tas om huruvida gaskraftverket i Mongstad får CCS eller inte, och då kan den inte vara verklighet förrän tidigast 2018. Vad som får den norska regeringen att tveka är inte helt känt, men enligt ett statsråd handlar det om ”praktiske realiteter rundt et av tidenes største industriprosjekter”.
Ännu råder stora vetenskapliga osäkerheter kring säkerhet, kostnader, acceptans och ekonomi. Nyligen publicerades en studie av amerikanska forskare i Journal of Petroleum Science and Engineering där man visar att potentialen för CCS är gravt överskattad. De gick så långt som att kalla CCS ”a profoundly non-feasible option for the management of CO2 emissions”. Trots att studien kritiseras från många håll visar den på de många osäkerheter som råder, vilket kanske bidrar till Norges tvekan. Frågan är dock hur länge denna tvehågsenhet kan fortsätta. Som ett av de största olje- och gasexporterande länderna i världen har de ett enormt ansvar att utveckla teknik så att bränslena på sikt kan eldas på ett miljömässigt bättre sätt. Även om ett totalt stopp av utvinning av fossila bränslen är en miljömässigt mer attraktiv väg att gå verkar den inte vara politiskt gångbar. Monbiot har kallat ett sådant utvinningsstopp för ”leaving fossil fuels in the ground” och beskriver det skämtsamt som en revolutionerande teknik och säker form av CCS, där kolet olikt kol i form av CO2 inte riskerar läcka som vid vanlig CCS. Tvärtom satsar Statoil och Norge på utökad utvinning, bland annat i Kanadas tjärsand som av många anses vara den smutsigaste och mest klimatskadliga industriella aktiviteten. Norge måste bestämma sig. Ska man fortsätta ta upp kol ur marken måste CCS testas och utvecklas snarast.