Göran Wiklund
Det har kommit fram att sextrakasserier är vanliga inom teater och film. Speciellt unga och kvinnliga skådespelare drabbas. Men det är tabu att tillstå det och det kan påverka karriären. Teater och film handlar ju mycket om fysisk närhet och att gestalta kärlek och att privata känslor väcks är kanske inte så konstigt. Men i rapporten kommer det fram att det också är fråga om manlig makt och att utnyttja. Nu frågar man sig om detta är toppen av ett isberg? Eftersom det inte går att tala om att man är sextrakasserad och många skäms/vågar inte att anmäla det till sin chef kan det finnas utan att finnas. Hur ser det ut inom andra branscher och hos andra företag än teatrar? Varje företag med en allvarligt menad CSR-politik bör kanske utgå från att det finns men inte syns.
