Pandemin har fått mig att plugga igen. Jag har läst mänskliga rättigheter vid Enskilda högskolan i Bromma vilket varit både roligt, svårt och väldigt lärorikt. Jag som har intresserat mig för mänskliga rättigheter utifrån ett frivilligt engagemang och konsultens roll att få företag att arbeta med Global Compact och de globala målen, har lärt mig mycket. Att mänskliga rättigheter i en sån stor utsträckning är en juridisk och rättslig fråga har överraskat mig. Jag har mer sätt det som en etisk fråga och om att ta ansvar!

För att få ut högskolepoäng för kurserna har jag skrivit hemtentor. Nedan delar jag med mig av några av hemtentornas frågeställningar från kurserna mänskliga rättigheter och demokrati och mänskliga rättigheter och filosofi.

Universella mänskliga rättigheter

Det finns en inneboende paradox i att de universella mänskliga rättigheterna i huvudsak beskyddas av stat och medborgarskap. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det

  • i artikel 1 att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter” och
  • i artikel 2 att ”var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag”.

Av dessa två artiklar framgår att de mänskliga rättigheterna är för alla människor och därmed anses vara universella rättigheter.

Staters suveränitet att bestämma över sina egna interna angelägenheter utmanas av de mänskliga rättigheternas allmängiltiga natur. Stater har å ena sidan med vissa undantag rätt att avgöra vilka personer som får vistas i landet, men å andra sidan får de ändå inte behandla personer som befinner sig i landet på vilket sätt som helst. Medborgarskap ska alltså inte vara en förutsättning för att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.

Paradoxen ligger i att mänskliga rättigheter i många fall har och än idag likställs med medborgerliga rättigheter. Att som stat kräva medborgarskap för att uppfylla de mänskliga rättigheterna innebär risk för att en individs rättigheter kränks och strider mot själva idén om ett rättighetsskydd i kraft av att vara människa. Filosofen Hannah Arendt påpekade att mänskliga rättigheter blir svåra att utkräva utan det skydd som ett medborgarskap ger, i synnerhet om staten avsäger sig ansvar för de som inte är medborgare.

Ett exempel på när denna paradox blir extra tydlig är kopplad till migration. En människa som flyr eller lämnar sitt land för att söka asyl i ett annat land är fortsatt en individ, en människa med rättigheter. Men i och med att migranten befinner sig i ett ”mellanförskap” där hen inte är i det land där hen är medborgare, kanske till och med är papperslös, kan rättigheterna komma att begränsas. Detta trots att det strider mot folkrätten.

Alla människor som vistas inom ett lands gränser, oavsett om de har medlemskap i landets ”klubb” och klassas som medborgare, är asylsökande eller vistas i landet illegalt, har rätt till grundläggande rättigheter. Hanna Arendt har utpekat statslösheten som det allvarligaste hotet mot mänskliga rättigheter.

Kan du ha några skyldigheter om du är fråntagen dina rättigheter?

Under kursen mänskliga rättigheter och filosofi fick vi läsa flera olika filosofer och om hur rättighetsbegreppet vuxit fram. Mary Wollstonecraft var en av de filosofer vi fördjupade oss i. Hon brukar även framhållas som en av världens första feminister. Mary skriver återkommande om att utan rättigheter kan du inte ha några skyldigheter. Oftast ur perspektivet att kvinnor inte hade några rättigheter, eftersom det under slutet av 1700-talet var mäns rättigheter som diskuterades och fastslogs.

Detta resonemang passar in än idag. För vilka skyldigheter kan till exempel ställas på en människa som flyr sitt land och blir statslös? Uppenbarligen inga! De är i många fall helt fråntagna sina rättigheter, trots att en människa har rätt att fly från sitt land och söka asyl i ett annat land.  Samtidigt som vi har stora flyktingströmmar i världen byggs det högre murar runt våra stater, som blir mer och mer intresserade av att enbart värna sina egna medborgares rättigheter.

Hanna Arendt fångar detta om flyktingars situation i en enda kärnfull mening: ”De berövas inte rätten till frihet utan rätten till handling, inte rätten att tänka vad de vill, utan rätten till åsikt.”

Mer att läsa och lyssna på!

Om den här texten väckte ditt intresse och du blev nyfiken på att läsa mer kan jag dels tipsa om kurserna på Enskilda högskolan, men också om ett par radioprogram:

Vill du få boktips på temat är du välkommen att höra av dig! Själv kommer jag läsa en kurs om mänskliga rättigheter och ursprungsfolk senare i vår. 

07 februari 2022

Senaste Inläggen

ALLT INOM ANALYS

Först kom regelstormen, sedan regelbromsen. Vilka förväntas egentligen hållbarhetsrapportera enligt EU:s Omnibus-förslag? I vilken omfattning? Och när?

De senaste åren har olika direktiv och förordningar från EU medverkat till att europeiska aktörer växlat upp sitt hållbarhetsarbete och sin rapportering. När EU i början av året presenterade ett förslag som går ut på att väsentligt minska rapporteringsbördan, var det många aktörer som kände sig kastade under Omnibussen.

Vad är Omnibus?

Omnibus är ett flertal olika förslag som i korthet går ut på att minska rapporteringsbördan för företag och samtidigt öka europeiska aktörers konkurrenskraft. Omnibus omfattar CSRD, EU-taxonomin, CS3D och CBAM och innebär regellättnader i alla dessa. Dock har inte alla delar av Omnibus beslutats kring.

De förslag som direkt rör CSRD handlar om:

  • Höjda tröskelvärden (företag ska ha minst 1 000 anställda och 50 miljoner euro i omsättning för att omfattas av kraven)
  • Skydd för att mindre företag ska få alltför omfattande CSRD-relaterade krav från större kundföretag (så kallad value chain-cap)
  • Översyn av ESRS och utvecklandet av en ny, förenklad ESRS för frivillig rapportering, samt att sektorsspecifika standarder slopas
  • Slopande av planerad full revision av CSRD-rapporterna

Det beslut som direkt rör CSRD handlar om:

  • Uppskjutande av CSRD-införandet för mindre företag (så kallade våg 2- och 3-företag) med två år

Vad innebär det för vårt CSRD-arbete?

Det vi vet i dagsläget gällande CSRD är att företagen i våg 1 (stora företag av allmänt intresse och med fler än 500 anställda) inte omfattas av någon senareläggning av sin rapportering. Det gör däremot företagen i våg 2 och 3, vars rapportering senareläggs med två år. Denna del av förslaget har godkänts i både Europaparlamentet och Europeiska Unionens Råd och lagtexten går att läsa i EU:s officiella tidning. Den 12 maj publicerade Justitiedepartementet en promemoria om att senareläggningen på två år föreslås träda i kraft i svensk lagstiftning den 31 december 2025 – det återstår att se om förslaget godkänns och kan gå vidare till riksdagen i nuvarande form.

För de som kommit igång med att harmonisera sitt hållbarhetsarbete utifrån CSRD kan Omnibus kännas som en kalldusch, men än så länge (maj 2025) vet vi förhållandevis lite om hur förslagen faktiskt kommer landa. I och med att inga delar av Omnibus ännu har implementerats i svensk lagstiftning, så gäller fortsatt de bestämmelser som tidigare införlivats kring CSRD – till dess att vi har nya bestämmelser.

Den 26 februari 2025 presenterade EU-kommissionen förenklade regler för hållbarhetsrapportering genom Omnibus-förslaget. Foto: Guillaume Périgois på Unsplash

Vad gör vi som befinner oss i våg 2 och 3 eller inte längre omfattas enligt Omnibus?

Det är viktigt att komma ihåg att det som de hållbarhetsrelaterade EU-direktiven och förordningarna ska åstadkomma handlar om mer än att bara uppfylla lagkrav. Grundsyftet med CSRD har alltid varit att driva på en hållbar utveckling genom att göra hållbarhetsinformation mer transparent och jämförbar.

Arbetet med till exempel dubbel väsentlighetsbedömning skapar strategiska verktyg för att hantera risker och identifiera affärsmöjligheter. De insikter och strukturer som har utvecklats i samband med den processen är också värdefulla resurser, oavsett om man omfattas av CSRD eller inte. Vi har sett att många företag som inte omfattats av CSRD – varken nu eller på sikt – ändå valt att frivilligt genomföra en dubbel väsentlighetsbedömning.

Många företag i våg 2 och 3 sneglar just nu mot den frivilliga ESRS-standarden (VSME) i syfte att varken göra för lite eller för mycket i sitt rapporteringsarbete. Det kan vara en lagom väg framåt, dock är det viktigt att känna till att Omnibus kan komma att trigga ändringar i alla ESRS-standarder. Kommissionen har uttryckt att man vill ta fram en ny, förenklad standard för den frivilliga rapporteringen och att denna ska baseras på VSME-standarden.

För de företag som enligt Omnibus-förslaget inte längre omfattas av CSRD kan det just nu vara svårt att motivera större investeringar i rapporteringsarbetet, men att helt lägga sitt arbete åt sidan kan också det vara oklokt. Sannolikt kommer kunder, investerare och andra intressenter fortsätta ställa höga krav på företags hållbarhetsarbete. Här gäller det att hitta en balans mellan att fortsätta på den inslagna rapporteringsvägen och att inte göra kostsamma åtgärder i onödan.

För våg 2- eller 3-företag kan det vara klokt att:

  • Följa utvecklingen av resterande Omnibus-förslag (till exempel CSRD:s tröskelvärden och rapporteringens innehåll och omfattning)
  • Se hur Omnibus implementeras i svensk lagstiftning
  • Fortsätta arbeta med de hållbarhetsfrågor man har på sitt bord
  • Dra nytta av de insikter man fått från väsentlighetsbedömningar i sin affär
  • Ha dialog med sina revisorer om förväntningar på framtida rapportering

Det är verkligen ett oklart läge just nu, men man kan trösta sig med att ingen annan heller vet exakt hur Omnibus kommer landa. Ett generellt tips är att fokusera på att göra, så kan man ha saker att rapportera om när det väl är dags!

Vill du bolla idéer kring vilken väg som är bäst för dig? Kanske är du nyfiken på VSME-standarden? Kontakta oss gärna!

03 juni 2025