Månad: januari 2018

Frågan om flygbantning rullar vidare i alla media. Både kända personer såsom Björn Ferry, Heidi Andersson och Malena Ernman och okända meddelar att de slutar flyga helt och hållet. Frågan om att flyga eller inte flyga ger nu allt fler dåligt samvete och flygångest.

Ett argument för att inte begränsa flygandet är att det ger tillfälle till kulturutbyte, träffa människor i andra länder och se orörd natur. Det blir dock lite ihåligt när denna aspekt ställs mot att redan en långresa ger lika mycket utsläpp, som den utsläppsbudget varje människa på jorden har. Dvs mindre än 1-3 ton utsläpp person, lite beroende på hur man räknar. Dessutom är detta utbyte något rika länder kan hänge sig åt. Inte fattiga. Rättvisa?

Ett annat argument är att företag behöver resa i en marknadsglobaliserad värld för att träffa kunder. Mycket har hänt inom detta område, inte minst med stramare resepolicys och utvecklad videoteknik, som gör att man stannar hemma. För många är inte minst det sistnämnda en fördel: Att ligga på hotell och komma hem sent till familjen är i det långa loppet inte någon bonus på jobbet. Men totalt ökar flygresorna snabbt i hela västvärlden. I Sverige har flygresorna dubblerats på 25 år.

Men varför har flyget sådan attraktivitet? En faktor är att det saknar konkurrens. Att åka tåg tar mångdubbelt längre tid och är dessutom dyrare. Ingen bra kombi. Dessutom subventioneras flyget. Flygbiljetter har aldrig varit billigare än nu. Det självklara i att beskatta flyget på samma sätt som andra trafikslag är ingen politisk självklarhet. Det måttliga förslag regering lägger kommer inte att få stöd i riksdagen, bla därför att det tidigare bl.a centerpartiet motsätter sig förslaget. Trots att halva befolkningen tycker det är en bra idé. Så politiker pratar om klimatet men när det kommer till handling är det inte så enkelt. Höghastighetståg skulle ta bort en hel del inhemsk flygtrafik. Men det blir för dyrt anses det. Men att bygga ut Arlanda flygplats, som Swedavia vill, verkar inte stöta på något motstånd ej heller att regeringen satsar en kvarts miljard på att bygga en internationell flygplats i Sälen. Så här långt ser man inga tecken på utsläppsminskning, även om spridd flygbantning hjälper till.

Hur är det då med teknikutvecklingen inom flyget, är det något att hoppas på? Motorer och design har gjort att utsläpp per passagerarkilometer gått ned med ca 15%. Inte mycket att skyta med. Jämför med utvecklingen inom bilmotorer där bränsleförbrukningen halverats på 10 år. Per Grankvist skriver en mycket informativ blogg om detta och mycket annat.

Många ställer sitt hopp till förnybara flygbränslen vilket kräver politiska beslut och en fördelning av tillgängliga råvaruresurser. En möjlighet dock. MEN det många inte vet är att klimatpåverkan från höghöjdsflygning är minst lika stor som utsläppet från bränslet och kommer att bestå även med förnybart bränsle. Så det blir exakt en halvmesyr.

Klimatkompensation då? Ja, det är ju näst bäst efter att inte flyga. Då gör man något snarare än inget. Dock inser vi som jobbar med kompensation att kostnaden inte driver på reduceringsåtgärder som annars är fallet, t ex att företag väljer miljöbilar eller investerar i klimatsmarta byggnader. Problemet med flyget är att företagen, efter att man skapat interna restriktioner för att flyga, inte kan göra annat än att vänta in teknik- och bränsleutveckling, om man ska fortsätta med samma affärsmodeller. Att kompensera för resorna ger då i alla fall positiva sidoeffekter i kompensationsprojekten. Men vi inser dock att kompensation också kan användas för att reducera sin fear of not flying… Freda sinnet.

Flyget är en marknadsmässig imperfektion, hålls under armarna och bär inte sina verkliga kostnader. Kommande generationer står för notan. Externaliseringen i form utsläppen av växthusgaser måste betala sina kostnander genom skatt och annat. Ett icke-subventionerat flyg skulle då innebära att affärsmodeller kanske måste ses över  och för privatpersoner att priserna på upplevelseresor hamnar på nya nivåer. Inför suget att flyga för att få nya kulturintryck eller få bada i laguner måste vi träna på att ta konsekvensen av det obehagliga ordet AVSTÅ. Men NatGeo’s Attenborough-program på TV är en hjälp att uthärda. Eller: Är det där suget uppstår?

Kan det hjälpa att på djupet inse att det jag släpper ut gör att någon annan inklusive ofödda inte kan få släppa ut de tonnen? Eftersom vi har en begränsad utsläppsbudget att röra oss med. Jag jobbar med den insikten…

Vi kan inte lösa klimatkrisen utan att också respektera och främja mänskliga rättigheter och den biologiska mångfalden.

Begreppet klimaträttvisa belyser att det ofta är de som haft minst klimatpåverkan som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det gäller hela områden och länder, men också enskilda grupper inom dessa områden och länder. En annan aspekt är den kolonisering som historiskt inte bara har hotat de mänskliga rättigheterna, utan även den biologiska mångfalden som både är en källa till klimatresiliens och ofta en förutsättning för olika urfolk. Idag riskerar vi att göra om gamla misstag i jakten på hållbara lösningar.

Risker för människa och miljö går hand i hand

När samhällen fokuserar på att minska sin klimatpåverkan kan ibland skydd av mänskliga rättigheter och biologisk mångfald hamna i skymundan. Till exempel kan storskaliga projekt som dammbyggen kränka ursprungsfolks rättigheter genom att påverka deras traditionella marker och rörlighet. De kan också ha en negativ effekt på den biologiska mångfalden genom att förstöra naturliga livsmiljöer och habitat.

Två exempel vi kan ta lärdom av är de båda vatteninfrastrukturprojekten i Pakistan och Indonesien, som båda har rötter i ländernas koloniala förflutna. Under den brittiska eran byggdes en stor del av Pakistans vatteninfrastruktur om för att stödja jordbruksproduktionen för export till Storbritannien, snarare än att möta behoven hos de lokala samhällena. Som ett resultat är i dag landets vattenhanteringssystem ofta otillräckliga och ineffektiva, vilket både leder till frekventa översvämningar och vattenbrist. I augusti 2022 översvämmades en tredjedel av Pakistan under monsunsäsongen. Ett stort problem var att regnvattnet – på grund av landets dammar och vallar – inte hittade några naturliga vägar till Indusfloden och de höga vattennivåerna tvingade människor bort från sina hem och skapade en grogrund för sjukdom.

Indonesien håller just nu på att bygga sin nya huvudstad på ön Borneo. Staden har fått namnet Nusantara och ska ersätta den nuvarande huvudstaden Jakarta, som bokstavligt talat sjunker. Jakarta är beroende av att pumpa upp stora mängder grundvatten för att försörja sina invånare med rent vatten. Detta är ett arv från det nederländska koloniala styret då man byggde kanaler för att minska översvämning men också segregera invånarna. Kanalerna blev igensatta med sediment från det oregelbundna vattenflödet och det stillastående vattnet spred sjukdomar. Européerna i landet löste det genom att flytta längre söderut och börja pumpa upp grundvatten till sig själva. Den här infrastrukturen lever kvar och idag menar flera forskare att en fjärdedel av staden kommer stå under vatten år 2050.

Därför är naturen expert på klimatanpassning

För att arbeta utifrån klimaträttvisa behöver vi minska utsläppen och anpassa oss till klimatförändringar på ett sätt som också tar hänsyn till sociala och ekonomiska ojämlikheter. Det handlar även om att ansvariga aktörer ­– inklusive stater och företag – ska hållas ansvariga för sina handlingar och bidra till att finansiera lösningar som gynnar de mest utsatta grupperna i samhället.

Så, hur gör vi för att ta tillvara så många viktiga aspekter som möjligt i omställningen till en hållbar utveckling? Jo, vi tittar på naturen. Naturen är expert på att hantera och anpassa sig till klimatförändringar. Genom miljarder år av evolution har naturen utvecklat olika mekanismer för att hantera klimatförändringar, som förändringar i temperatur, nederbörd och luftföroreningar. Naturen tar dessutom ingen hänsyn till sådant som vem i ett samhälle som har högst socioekonomiskt kapital, vilket kan vara uppfriskande.

Naturbaserade lösningar en nyckel till en hållbar och rättvis värld

Biomimikry och naturbaserade lösningar är två sätt att använda naturen som inspirationskälla. Biomimikry handlar om att studera och härma naturens egna lösningar för att designa nya produkter, system och teknologier. Till exempel kan man minska energiförbrukningen och behovet av klimatkontrollsystem i byggnader genom att använda sig av liknande principer som termiter använder. De bygger nämligen bon som håller en konstant temperatur.

Naturbaserade lösningar använder naturliga ekosystemtjänster för att hantera hot som klimatförändringar och vattenbrist, vilket ofta är kostnadseffektivt och kan gynna både människor och miljö. Till exempel kan skydd och restaurering av våtmarker ge flera fördelar, som filtrering av föroreningar från vatten, minskad risk för översvämningar och habitat för vilda djur, men även genom att utgöra viktiga ekosystem för människor som är beroende av naturen för sin försörjning och överlevnad. Naturbaserade lösningar kan också stärka mänskliga rättigheter genom samarbete mellan lokalsamhällen och myndigheter, vilket kan öka människors inflytande och delaktighet i beslutsprocesser och främja rättvisa och jämlikhet.

Hållbarhet och mänskliga rättigheter är djupt sammanflätade; strävan efter hållbarhet kräver erkännande och skydd av mänskliga rättigheter, medan skyddet av mänskliga rättigheter är avgörande för att uppnå hållbarhet. Genom att integrera naturbaserade lösningar i hållbara utvecklingsstrategier, respektera och lära oss av hållbara levnadssätt och fördela ansvaret där det hör hemma kan vi skapa en mer resilient, rättvis och hållbar framtid.