Månad: februari 2018

Jag läser Karin Bojs krönika i DN om att vi åtminstone ska öppna ögonen och göra medvetna val att flyga till Thailand på semestern och äta nötkött, om vi nu ändå ska göra det. Att vi har ett val.

Den insikten har många redan gjort, helt eller delvis, men fler behöver vakna upp. Och det är inte lätt. Strategierna för att slippa känna har vi utvecklat till en konst: förnekelse, att rationalisera sitt beteende, fortsätta som om inget har hänt – fortsätta konsumera, resa, jobba mer och mer mot någon annans tillväxtmål vi egentligen inte tror på, dvs leva ett slags dubbelliv i strid mot vår egen moraliska kompass. En del hoppar av ekorrhjulet som en protest, andra blir passiva, och intar en Business-as-usual-mentalitet, med en övertro på att kapitalism, samhällssystem och politiker ska lösa problemet, eller på att den tekniska utvecklingen ska rädda oss. Så sviker vi oss själva. Och vår egen väg, vilja och värdegrund. Och måste döva oss med missbruk av olika slag för att stå ut. Med konsumtion, spelmissbruk, sociala medier, mat, träning etc slipper vi känna tomheten och längtan efter oss själva. Och precis som vid andra sorters missbruk får skulden och ångesten efteråt oss att boka ännu en utlandsresa för att slippa känna efter. Och så skadar vi oss själva och planeten ännu mer.

Vi lever i en värld där vi har utvecklat ett missbruksbeteende. Först när vi är medvetna kan vi skapa det liv och den värld vi vill leva i. Vi är alla aktörer i den utveckling som sker, och vi har alla kraften att förändra inom oss.  De val vi gör i dag spelar roll. 

Religion har spelat en roll i att ta oss dit vi är. Genom den har vi skapat en tro på en Gud utanför oss själva, en yttre makt som vi alla blir barn inför. Utan möjlighet att påverka. Det är dags att hämta hem kontakten med vår egen potential, vår kraft, och därmed vår andlighet. Andlighet är ett ord som kan verka skrämmande för oss. Det finns skeptiska röster som undrar hur det kan hjälpa mänskligheten att meditera när världen runtomkring blir varmare och varmare. Att vi tvärtom borde sluta ägna oss åt vårt ego och gå ut och agera.  Men det yttre och inre hänger ihop. Utan kontakt med oss själva i allt vad vi är, med alla känslor av skam, skuld, rädsla och sorg orkar vi inte bära vad som faktiskt sker runt oss, och vi stänger av. Då stänger vi samtidigt av en bit av oss själva.  Och fortsätter med vårt missbruksbeteende och överkonsumtion för att stå ut.

Andlighet kanske inte handlar så mycket om att stänga in sig i en grotta och meditera, trancendens och änglar, utan om att när vi medvetandegör och fördjupar relationen till oss själva fördjupar vi samtidigt relationen till naturen, planeten och till varandra. Det handlar om att när vi stillar oss, går inåt och lyssnar till vår egen röst är det planeten vi hör. Vi är alla en del av samma röst, av samma smärta. Det är själva anledningen till att vi flyr, men det är när vi delar den som kraften väcks. Nu närmar vi oss vägs ända, där det inte längre finns någonstans att ta vägen.  Vi måste ta oss själva och vår egen värdegrund på allvar.

För många låter det här som ett stort steg att ta, när hjulet snurrar fortare och fortare och vi knappt hinner läsa läxan med våra barn på kvällen. Fokus, närvaro och stillhet är en lyxvara i mångas liv.

Det finns terapiformer som ser människans existentiella livsutmaning, andlighet och behov av naturen i ett holistiskt perspektiv. Med rötter i den existentiella och transpersonella psykologin tas dessa villkor in i terapiarbetet, eftersom det är en del av vad det innebär att leva i den här världen, i den här tiden. Psykosyntes är ett exempel. Ekopsykologi och djupekologi är andra område som växer – och som många forskare i dag kan peka på – att naturens läkande förmåga för psykisk ohälsa och som en nödvändighet för människans välbefinnande, att vi i grunden är en ekologisk varelse.  Även den traditionella beteendevetenskapen behöver börja inkludera den existentiella smärtan som handlar om planetens överlevnad. Ett perspektiv som bygger på att vi är en del av allt. Det är dags att sluta separera oss själva från varandra och vår planet.

Om vi i djupet av oss själva förstår att vi alla är ett kan vi inte fortsätta skada varandra, planeten, djuren och oss själva. Tacksamhet, hopp och tillit väcks. Tillsammans har vi alla möjligheter. Men vi måste våga vakna upp.

// Lisa Wiklund

Dagens gästbloggare är Lisa Wiklund, Innerwell. Hon är diplomerad psykosyntesterapeut och coach utbildad vid PsykosyntesAkademin i Stockholm och arbetar även som konsult inom HR. Tidigare har hon bloggat om

Digitala möten i klimatpåverkans spår.

#metoo och elefanten i rummet – om organisatorisk hållbarhet

Vi kan inte lösa klimatkrisen utan att också respektera och främja mänskliga rättigheter och den biologiska mångfalden.

Begreppet klimaträttvisa belyser att det ofta är de som haft minst klimatpåverkan som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det gäller hela områden och länder, men också enskilda grupper inom dessa områden och länder. En annan aspekt är den kolonisering som historiskt inte bara har hotat de mänskliga rättigheterna, utan även den biologiska mångfalden som både är en källa till klimatresiliens och ofta en förutsättning för olika urfolk. Idag riskerar vi att göra om gamla misstag i jakten på hållbara lösningar.

Risker för människa och miljö går hand i hand

När samhällen fokuserar på att minska sin klimatpåverkan kan ibland skydd av mänskliga rättigheter och biologisk mångfald hamna i skymundan. Till exempel kan storskaliga projekt som dammbyggen kränka ursprungsfolks rättigheter genom att påverka deras traditionella marker och rörlighet. De kan också ha en negativ effekt på den biologiska mångfalden genom att förstöra naturliga livsmiljöer och habitat.

Två exempel vi kan ta lärdom av är de båda vatteninfrastrukturprojekten i Pakistan och Indonesien, som båda har rötter i ländernas koloniala förflutna. Under den brittiska eran byggdes en stor del av Pakistans vatteninfrastruktur om för att stödja jordbruksproduktionen för export till Storbritannien, snarare än att möta behoven hos de lokala samhällena. Som ett resultat är i dag landets vattenhanteringssystem ofta otillräckliga och ineffektiva, vilket både leder till frekventa översvämningar och vattenbrist. I augusti 2022 översvämmades en tredjedel av Pakistan under monsunsäsongen. Ett stort problem var att regnvattnet – på grund av landets dammar och vallar – inte hittade några naturliga vägar till Indusfloden och de höga vattennivåerna tvingade människor bort från sina hem och skapade en grogrund för sjukdom.

Indonesien håller just nu på att bygga sin nya huvudstad på ön Borneo. Staden har fått namnet Nusantara och ska ersätta den nuvarande huvudstaden Jakarta, som bokstavligt talat sjunker. Jakarta är beroende av att pumpa upp stora mängder grundvatten för att försörja sina invånare med rent vatten. Detta är ett arv från det nederländska koloniala styret då man byggde kanaler för att minska översvämning men också segregera invånarna. Kanalerna blev igensatta med sediment från det oregelbundna vattenflödet och det stillastående vattnet spred sjukdomar. Européerna i landet löste det genom att flytta längre söderut och börja pumpa upp grundvatten till sig själva. Den här infrastrukturen lever kvar och idag menar flera forskare att en fjärdedel av staden kommer stå under vatten år 2050.

Därför är naturen expert på klimatanpassning

För att arbeta utifrån klimaträttvisa behöver vi minska utsläppen och anpassa oss till klimatförändringar på ett sätt som också tar hänsyn till sociala och ekonomiska ojämlikheter. Det handlar även om att ansvariga aktörer ­– inklusive stater och företag – ska hållas ansvariga för sina handlingar och bidra till att finansiera lösningar som gynnar de mest utsatta grupperna i samhället.

Så, hur gör vi för att ta tillvara så många viktiga aspekter som möjligt i omställningen till en hållbar utveckling? Jo, vi tittar på naturen. Naturen är expert på att hantera och anpassa sig till klimatförändringar. Genom miljarder år av evolution har naturen utvecklat olika mekanismer för att hantera klimatförändringar, som förändringar i temperatur, nederbörd och luftföroreningar. Naturen tar dessutom ingen hänsyn till sådant som vem i ett samhälle som har högst socioekonomiskt kapital, vilket kan vara uppfriskande.

Naturbaserade lösningar en nyckel till en hållbar och rättvis värld

Biomimikry och naturbaserade lösningar är två sätt att använda naturen som inspirationskälla. Biomimikry handlar om att studera och härma naturens egna lösningar för att designa nya produkter, system och teknologier. Till exempel kan man minska energiförbrukningen och behovet av klimatkontrollsystem i byggnader genom att använda sig av liknande principer som termiter använder. De bygger nämligen bon som håller en konstant temperatur.

Naturbaserade lösningar använder naturliga ekosystemtjänster för att hantera hot som klimatförändringar och vattenbrist, vilket ofta är kostnadseffektivt och kan gynna både människor och miljö. Till exempel kan skydd och restaurering av våtmarker ge flera fördelar, som filtrering av föroreningar från vatten, minskad risk för översvämningar och habitat för vilda djur, men även genom att utgöra viktiga ekosystem för människor som är beroende av naturen för sin försörjning och överlevnad. Naturbaserade lösningar kan också stärka mänskliga rättigheter genom samarbete mellan lokalsamhällen och myndigheter, vilket kan öka människors inflytande och delaktighet i beslutsprocesser och främja rättvisa och jämlikhet.

Hållbarhet och mänskliga rättigheter är djupt sammanflätade; strävan efter hållbarhet kräver erkännande och skydd av mänskliga rättigheter, medan skyddet av mänskliga rättigheter är avgörande för att uppnå hållbarhet. Genom att integrera naturbaserade lösningar i hållbara utvecklingsstrategier, respektera och lära oss av hållbara levnadssätt och fördela ansvaret där det hör hemma kan vi skapa en mer resilient, rättvis och hållbar framtid.