Månad: november 2013

Tillväxt är inte lösningen, det är problemet, säger Staffan Laestadius, professor vid KTH. Det är märkligt att det som är så självklart nära ändå är så långt bort, nämligen att vi står inför en omställning som kommer att kräva ändrade vanor och det kommer att kosta på. Det verkar som att politikerna är livrädda för att säga att vi måste ändra livsstil.
För några år sedan påstod dåvarande VDn för Vattenfall Lars Josefsson som då betraktades som en klimatguru att vi skulle klara klimatfrågan utan att inkräkta på vår ”American style of life”. Vid samma konferens talade också Al Gore. En person i publiken frågade Gore om han hade samma uppfattning som Josefsson, vilket ledde till skratt bland publiken, eftersom det var uppenbart att Josefsson försökte lugna alla. Gore däremot talade klartext och hävdade emfatiskt att den livsstilen var en omöjlighet eftersom den äter upp våra resurser och höjer jordens temperatur. Han pratade klarspråk.
Men fortfarande; klimatfrågan ska hanteras genom att vi fortsätter att växa ekonomin. Men saken är den att tillväxten drivs av fossilt bränsle. Kapital fortsätter att strömma in i fossilekonomin. Börsernas i London och New York marknadsvärde på fossilrelaterade aktier växer på bekostnad av andra aktiers värde. Koldioxidbubblan innebär att oljebolagen och de stora utsläpparnas aktier är övervärderade, eftersom 80% av lagren av olja, kol och gas inte får eldas upp, om vi ska klara 2°-målet för temperaturhöjning. Men oljebolagen tänker inte låta lagren vara. Allt fortsätter som vanligt. Förnybart är än så länge en skrapning på den fossila ytan i alla fall i dessa bolags verklighet.
För ett antal år sedan besökte jmin hustru och jag Kuba. En anledning var att organisationen Grupo de Agricultura Orgánica hade fått Right Livlihood Award 1999. Vi besökte jordbruksdepartementet i Havanna och fick höra en fantastisk berättelse. När Sovjetväldet rasade 1989 upphörde omedelbart leverans av olja och andra nödvändiga varor som Sovjet försåg Kuba med, bl a konstgödsel. Genom USAs handelsblockad fanns inga andra leverantörer. Inom något år syntes symptom på svält bland befolkningen. Vad gjorde man? Jo, ställde om hela fossila mönsterjordbruket till ekologisk odling inom loppet av några år. Oxar ersatte traktorer. Hästar och kor fick inte slaktas för mat, de skulle vara dragdjur. Metoder introducerades för att ta tillvara organsikt avfall som kompost. Bönder organiserades i grupper för att lära av varandra om växtföljder och naturlig bekämpning av insekter och sjukdom. Ransonering infördes. Jag tror inte denna gigantiska omvandling av ett helt land på så kort tid är särskilt känt. Vi var djupt imponerade. Visst ledde det till minskad industriproduktion och arbetslöshet, vad var annars att vänta när oljan tog slut över dagen. Men man klarade svälten. Vad detta exempel visar är att det är möjligt att göra storskaliga omställningar när det krävs. Här lever vi ju inte direkt under hotet av svält och vi har ju förutsättningar i form av kapital, innovation och kompetens. Men då måste fixeringen vid tillväxt som eldas på med kol ersättas av fossilfri tillväxt. Och stora omställningar förresten: Det har vi haft mängder av: nedläggningen av textil- och skoindustrin, bruksortsdöden, mekaniseringen av jordbruket och skogsbruket. Visserligen drevs dessa av billig olja men poängen är att vi idag knappast kommer ihåg vad det kostade på.

Paul Hawken, den kände författaren, entreprenören och miljöaktivisten, har initierat ett projekt som nyligen presenteras i en bok med namnet ”Draw down”, som ett stort researchteam arbetat med i flera år. Boken vill visa att vi redan har alla de tekniska lösningar som behövs för att undvika den globala temperaturhöjningen och alltså minska halten av växthusgaser i atmosfären.

Det är en hoppfull bok i en tid full av uppgivenhet och bakslag. I boken har man tittat närmare på 100 tekniska lösningar, metoder och projekt som, om de tillämpas i stor skala, innebär att vi kommer att klara oss på den koldioxidbudget som vi får förbruka.

Lösningarna som alla är väl prövade och fungerande, men som alltså behöver skalas upp, är av tre slag: stoppa utsläppen, övergå till förnybar energi, och binda fast koldioxiden med hjälp av fotosyntesen, antingen på land eller i vatten. De två första lösningarna innebär att minska utsläppen medan den tredje lösningen innebär att vi faktiskt också drar ner koldioxiden från atmosfären.

Hos oss på U&We och ZeroMission har det alltid varit självklart att arbeta med projekt som lagrar koldioxid i trädplantering och bevarandet av skog. Det gör vi genom att erbjuda klimatkompensation. Genom Paul Hawken får vi alltså ytterligare stöd för vår vision att beträda jorden.

Genom att bygga på existerande lösningar skiljer sig detta projekt från många andra där framtidsmodeller bygger på teknik som inte finns ännu utan måste utvecklas. I boken sägs att man inte tror på att det är politiska åtgärder som ska fixa de föreslagna lösningarna. De menar att i USA har politikerna i 25 år antingen motarbetat eller varit ljumma inför att lagstifta om klimatåtgärder. De ser näringslivet som den drivande kraften, eftersom för företag är det en fråga om konkurrens och överlevnad. För första gången menar författarna att kostnader för klimatlösningar är lägre än kostnaderna som följer på klimatförändringen. Ett annat sätt se att se på saken är att säga att vinsterna från klimatlösningar är större än vinsterna att fortsätta med business as usual. Så var det inte för 25 år sedan, säger man. Det är en intressant observation som åtminstone inte slagit mig tidigare. Det är någonting som måste spridas, eftersom det fortfarande finns starkt motstånd från alla som säger att det kostar för mycket utan att titta på alternativkostnaden.

De 100 lösningar som föreslås har alla försetts med ett Gigatontal som avser antingen undvikna utsläpp eller lagrade utsläpp av växthusgaser. Man har också gett sig på att beräkna nettokostnaden för åtgärden ifråga. De 100 lösningarna ska alla ha potentialen att kunna genomföras brett mellan åren 2020 – 2050. Bokens titel har därmed också ytterligare en mening, nämligen refererar till den tidpunkt då utsläppskurvan slutar stiga och börjar vika ner.

Vilka är de lösningar som ger mest effekt? Den som man sätter främst är borttagande av kylmedia som bidrar till den globala uppvärmningen, främst HFC, som är över 1000 gånger mer potent än koldioxid. Tvåa kommer utbyggnad av landbaserad vindkraft. Sedan följer reduktion av matavfall, växtbaserad diet och att skydda tropiska skogar. Därefter följer en åtgärd vars höga rankning överraskar mig innan jag läser motiveringen. Det är utbildning av flickor. Åtgärden beräknas minska utsläppen med 60 Gton. Man citerar ett forskningsinstitut som säger: ”Skillnaden mellan flickor som inte gått i skola och de som gått 12 år är 4 till 5 barn”. Det är alltså en lösning som minskar jordens befolkningstillväxt och därmed koldioxidutsläpp.

Jag kanske saknar en mer dynamiskt ansats som tar in det faktum att stora delar av befolkningen, när de får det bättre ställt, ökar sin konsumtion, liksom att många tekniska lösningar hela tiden blir billigare framför allt till följd av att de skalas upp som vi nu ser sker för solenergi. Vidare finns det naturligtvis en dold potential i alla nya tekniska landvinningar som kommer fram hela tiden som drivs av att minska klimateffekter. Det kan ses som en reserv, eftersom projektets idé var att visa att vi redan kan och har allt som behövs.

www.drawdown.org